24 apr Vad är en damstorlek?
Många minns säkert Lindex olycksaliga märkning av barnjeans från i höstas. Samma sorts jeans för pojkar och flickor i barnålder fick olika märkning. Pojkarnas visar en grabb med benen isär, kavat och käck. Flickornas visar en tös med bena isär men med tårna pekande mot varandra, en rar men osäker liten flickunge.
Det som oroar mig mest är att Lindex marknadsavdelning kanske har rätt. Det är så här vi fortfarande ser på flickor och pojkar och i förlängningen också på kvinnor och män. Män tar för sig, visar framfötterna, kvinnor är mer tillbakadragna och blyga. För reklamen försöker ju inte bygga sin egen verklighet, frikopplad från vår. Den bygger hela tiden på de normer, föreställningar och värderingar som vi bestämt oss för. Det hjälper liksom inte att somliga av oss stretar emot. Det är så här de flesta av oss tänker, resonerar och handlar när det gäller kön och normer. 
Man kan ju undra varför Lindex inte valde att sälja jeansen tillsammans, utan märkning. Det var det också någon annan som undrade, och svaret blev att vi konsumenter vill ha en könsuppdelning av kläderna, annars köper vi helt enkelt inte de kläderna.
Förmodligen har det att göra både med vårt trygghetsbehov, att vi måste känna att vi köpt ”rätt” sorts plagg. Och det i sin tur har att göra med vår djupt nedärvda misstänksamhet mot att gå över könsnormerna, de som säger hur en ”riktig” kvinna respektive man ska se ut. Nåja, om en flicka/kvinna går över lite åt det manliga hållet betraktar vi det som okej, till och med ”cool”. En pojkflicka har vi inte så stora invändningar mot. En flickpojke då? Inte ens ordet existerar, i varje fall inte i SAOL. Däremot pojkflicka. Förstås.
Annars tror jag att det är mer som flickor och kvinnor förväntas leva upp till för att fylla normen, än männen. Ta till exempel det här med skor. Så här annonserar Frövi sina vårloafers. Rätt snygga tycker jag. Kanske skulle köpa ett par.
Men i annonsen står det att de finns i damstorlekar. Inget mer. Vad är en damstorlek? Jag brukar fråga damerna i publiken när jag är ute och föreläser och de påstår att det är storlek 36-41. Vid förfrågan i butik har jag kunnat konstatera att de har rätt. Damstorlekarna slutar vid 41. Men alla de biologiskt födda kvinnor jag känner som har större fötter än så, de är alltså inte damer då? Vad är de då? Jag har lust att fråga Frövi, som förresten inte alls är ensamma om den här sortens marknadsföring.
Verkligheten är att de kvinnor som drar större storlek än 41 i skor måste söka sig till specialbutiker. Och de är många. Kvinnorna 41+ alltså. Den eleganta skobutiken Jerns vid Sergels torg har en liten avdelning för damskor i storlek 42 – 44. Mer än en gång, när just min storlek (43) inte varit tillgänglig har jag fått veta att de säljer slut mycket fort.
En kan förstås raljera över det här och mycket annat i modevärlden. Men jag som kommit in i kvinnors värld genom sidoentrén ser allt oftare små och större exempel på kvinnors och flickors begränsade värld. Så många och starka krafter styr och formar våra föreställningar om det ”kvinnliga”. Och det är på så många sätt tydligt att det mesta som sker, sker på männens villkor. Fortfarande tjänar en kvinna i ett världens mest jämställda länder c:a 3,5 MILJONER mindre under sin livstid än den genomsnittligen mannen, enligt Sveriges Radio. Damstorlek i även i lönebeskedet alltså. Inte undra på att vi skrattar åt en karl i klänning.
Jag får ofta frågan om jag nu känner mig som en kvinna. Mitt svar brukar ofta bli en motfråga: Hur känner man sig då? Det är sällan någon av de närvarande kvinnorna vill ge ett svar. Man är väl sig själv helt enkelt. Men när jag häromveckan frågade hur man känner sig, svarade en kvinna: Arg!
Det tycks mig alltmer befogat!
Ann-Christine Roxberg
PS Lindex drog tillbaka bilderna efter kritiken.
