”Varje klassrum skall ha en normativ bredd där man kan vara den man vill vara. Jag vill att alla elever skall kunna stå upp och säga ”det här är jag””.
”Superrektorn” Lena Axelsson Kihlblom, när hon i Skavlan berättar att hon föddes med en pojkes kropp.

Det är inte alltid klasslistan stämmer överens med verkligheten. Lasse vill kanske i själva verket bli kallad Lisa, Johanna känner sig mer bekväm om hon blir tilltalad som Johan. Det samma gäller även det pronomen som används. Lärare och övrig skolpersonal som har kunskap och förståelse för detta och kan bekräfta eleven i dennes upplevda identitet betyder mycket för tryggheten.

Skolmiljön innebär för många unga transpersoner särskilda svårigheter. Uppdelningar i grupper efter kön där en vuxen utgår från att namn och personnummer på en klasslista stämmer överens med hur eleven själv uppfattar det blir en prövning. För att inte tala om omklädningsrummen i gymnastiksalen där det oftast inte finns något annat alternativ än ”pojkar” och ”flickor”,  liksom könsuppdelade toaletter.

Många unga som lever med övertygelsen att de tillhör det motsatta könet mår psykiskt dåligt. Det är inte ovanligt att de överväger att ta sitt liv, och många försöker också. Många av dem lever också med svårigheten att inte få stöd från vuxna. Det kan handla om en eller båda föräldrarna, men det handlar också om andra vuxna som inte förstår eller vill förstå.

För en grupp unga ställs frågorna på sin spets. Det gäller dem som, precis som Lina Axelsson Kihlblom, inte känner sig hemma med det kön de tilldelades när de föddes. Av allt att döma blir de fler och fler. Skolan blir för sådana ungdomar en särskild utmaning.

För unga transpersoner innebär det ett starkt stöd med en skola och en vuxenvärld som tydligt säger att det är OK att var den man är även om det innebär att överskrida könsgränser.

Många unga brottas med frågan ”vem är jag och är det möjligt för mig att leva och vara som den jag är? Sådana frågor är naturligtvis ofta en naturlig del av att bli vuxen. Samtidigt har kanske aldrig kraven på att vara rätt, klä sig rätt, tycka rätt varit så höga som nEn skola som tydligt markerar att alla skall ha möjlighet att kunna stå upp och säga ”det här är jag” hjälper och stödjer inte bara transpersoner utan i grunden alla elever.

Så här kan ett skolbesök från mig se ut:

• På förmiddagen en gemensam föreläsning för en årskurs elever, med möjlighet till frågor och synpunkter. Den tar 90 – 120 minuter. Då berättar jag om mitt eget liv, men också om normer som styr våra liv och vad det innebär att vara en transperson.

• Efteråt samtal gruppvis där jag besöker de klasser eller grupper av elever som vill samtala mer och ställa fler frågor.

• Möte med lärare/skolpersonal där vi samtalar om hur man bäst bemöter elever som funderar på sin könsidentitet eller kanske är mitt inne i en process att leva och vara i det motsatta könet.

Här kan du kontakta/boka mig för fortsatt samtal!