28 dec Släpp fångarna loss, det är jul!

En oönskad brevskrivare

Annandag Jul minns kyrkan Stefanus som stenades för sin kristna tro. Det ger mig anledning att skriva om Kaj från Västerås. Kaj har nämligen tagit som sin uppgift att få mig att inse hur fel jag är, hur jag inte har förstått bibelns klara ord och hur jag rent allmänt inte begriper att lyssna till den heliga Anden. För om jag gjorde det skulle jag, liksom alla andra HBT-personer begripa att vi hur enkelt som helst kan bli helbrägdagjorda. Om bara Kaj får lägga sina händer på oss så skulle vi omedelbart inordna oss och bli vanliga. Män skulle inte längre dras till män eller kvinnor till kvinnor. Ingen skulle heller längre föreställa sig att man ”fötts med fel kropp” utan vara glad åt att man har det kön man fötts med.

Kaj skrev flera långa mejl till mig och erbjöd sina tjänster, något jag vänligt men bestämt avböjde. Tills helt nyligen trodde jag han gett upp, men i veckan dök det upp ett långt meddelande på Facebook. Det är ju oerhört lätt (och KLOKT!) att radera sådant, glömma det hela och gå vidare. Det var också vad jag först tänkte. Men så insåg jag att varken Kaj eller jag är ensamma. Det finns utan tvivel många fler ”Kaj” och många fler än jag som blir utsatta. Och därför, Kaj, hamnar du nu i offentligheten.

Med anledning av Stefanus, vill jag att Kaj, och alla andra som tagit som sin livsuppgift att alldeles oombedda ”korrigera” HBT-personer, skall veta att vad ni gör är ingenting annat än att kasta sten. Ni tror att ni gör mig och andra en tjänst, att ni utövar någons slags kristlig kärleksverksamhet, när ni talar om för oss hur fel vi är, men det är precis tvärtom. Ni gör oss illa.

Historien upprepar sig. Jag är övertygad om att de som såg till att Stefanos tystades, allesammans menade sig handla på Guds uppdrag. Och Saul, han som sedan blev Paulus, gillade också steningen av Stefanos. Han jobbade även en hel del på egen hand: ”Men Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse.” Apg 8:3

Jag är ingen synd som skall bekännas

Kaj, jag förstår att min blotta existens utmanar din gudsbild och din bibelsyn. Sådana som jag skall ju inte finnas i den värld du snickrat ihop och kallar bibeltrogen, precis som kristustroende inte skulle finnas i Sauls värld. Jag tror att jag förstår därför att jag själv under så många år varit en slav under samma system. Det tog mig många år att förstå att det jag vetat om mig själv sedan tidiga år inte var en synd som skulle bekännas eller en defekt som skulle helas, lika lite som det faktum att jag är vänsterhänt.

Vad som till slut tog bort all rädsla för mig själv som jag burit under många år, var ingenting annat än Guds kärlek. Den övertygade mig om att jag är älskad av Gud, inte trots att jag är som jag är, utan just som jag är. Att jag får lov att älska mig själv och veta att jag är ovillkorligt älskad av Den som skapade mig och ville mitt liv.

Jodå, Gud vill utan tvekan att ännu mer kärlek skall få prägla mitt liv i förhållande till andra. Men framförallt att jag ännu mer förmår vila i den trygga förvissningen att jag är älskad och inte hela tiden oroligt undra om jag inte trots allt är ”fel”.

Släpp fångarna loss!

Orden från Jesaja som Jesus citerade i Nasarets synagoga blev också de ord som hjälpte mig att komma ut: ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”  Samme Jesus som talade om för sina lärjungar att ”Om nu Sonen befriar er, är ni verkligen fria.” Det är i den friheten jag lever.

Kaj, tror du på fullt allvar att jag och alla andra som äntligen förstått att Jesus gjort oss fria skulle vilja gå in i fängelset igen, även om det är du som med ett leende håller upp fängelseporten?

Men Kaj, den goda nyheten är att man kan bli fri från en teologi som gör människor illa.  Man kan, precis som Saul, ändra sig. Och när den dagen kommer i ditt liv berättar jag det gärna här i min blogg.

Ann-Christine Roxberg