Kortfakta om Ann-Christine

Född 1952 i Rottne, norr om Växjö. - Bor i Veberöd i Skåne. Gift med Lina. - Har tre döttrar, två bonusdöttrar och sju barnbarn. - Präst sedan 1978 - Professionell föreläsare sedan 2013. - Intressen: Min labrador Elsa, cykling, matlagning, böcker.

”Jag längtar efter ett samhälle där människors olikheter inte räknas som  problem utan som en tillgång.”

Jag är professionell föreläsare sedan 2013 med könsidentitet och könsnormer som specialitet och föreläser i alla tänkbara sammanhang med kommuner, regioner, kyrkor, skolor och näringsliv som kunder. Två gånger har jag varit nominerad till Stora Talarpriset och 2025 vann jag Diversity Index Award i kategorin ”könsidentitet och könsöverskridande uttryck”. 2022 utkom min självbiografi, ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv”.

Jag föddes 1952 och växte upp i Rottne, ett litet samhälle norr om Växjö. Redan i tidiga tonåren visste jag att jag hellre ville vara flicka än pojke, men om transpersoner visste vi då ingenting. Inte heller min mor som jag försökte förklara för. Min längtan fick bli en väl bevarad hemlighet ända tills jag 2010 äntligen blev mig själv och började leva som Ann-Christine.

Jag var då kyrkoherde i en församling i Växjö och det väckte stor uppståndelse med en präst som var transsexuell. För mina medarbetare kom det som en total överraskning. Det tog dem också med på en resa där de fick pröva och ompröva mycket av sina värderingar och sin syn på människor i allmänhet och transpersoner i synnerhet.

Jag blev alltmer efterfrågad som föreläsare och 2013 sade jag upp mig för att helt ägna mig åt det. Mitt föreläsande har fört mig till otaliga platser från norr till söder liksom våra grannländer. Och jag älskar det!

Fastän det är mycket vanligt med transpersoner har de flesta aldrig mött någon i verkliga livet. För många är de någon man ser på TV eller i någon Prideparad och kunskaperna är minimala. Ändå är transpersoner oftare än vad vi anar våra arbetskamrater, våra grannar, våra vänner. Transpersoner får ofta möta inte bara okunskap utan även trakasserier och hot. Inte minst unga transpersoner blir ofta ifrågasatta, liksom deras rätt till adekvat vård och behandling.

Jag älskar att berätta, att ge ökad kunskap. Kanske kommer det en dag (jag hoppas!) när det inte längre behövs, när transpersoner är lika självklara som vem som helst. Men så länge transpersoner förlorar jobbet, blir uteslutna från sina familjer, blir skrattade åt och förlöjligade, inte orkar leva längre, då fortsätter jag. Till sist handlar det om oss alla, vilket samhälle vi vill ha, om friheten att kunna leva som vi uppfattar oss själva.

Om samhället

Jag längtar efter ett samhälle där alla människor, män och kvinnor behandlas likvärdigt. Där våra olikheter inte betraktas som problem utan en tillgång. Jag drömmer om en tillvaro där ingen homosexuell eller transperson behöver ”komma ut” eller förklara sig, utan där det ses som lika självklart som andra uttryck för mänskligt liv. Jag väntar ivrigt på den dag när det inte längre ses som skrattretande eller löjeväckande om en man ibland vill klä sig och se ut som en kvinna. Jag hoppas att ingen transperson i framtiden skall behöva gömma sig eller skämmas för sin identitet, att ingen skall behöva förlora sin familj, sitt arbete, sin bostad och tillvaro för att man vill ha en annan kropp än den man fötts i. Jag hoppas att unga människor som har en annan könsidentitet än den som givits dem inte skall behöva vänta till vuxen ålder innan de tas på allvar och får hjälp och behandling.

Om kyrkan

”Det är varje människas innersta önskan att bli bejakad som den hon är och innerligt älskad.”

De här orden av munken och författaren Wilfrid Stinissen har följt mig. De är vad jag skulle vilja kalla en universell sanning. Detta gäller alla utan undantag oavsett hudfärg, religion, kultur, språk etc. Det gäller från den dag vi föds till den dag vi dör. Och alldeles för få får någonsin uppleva det.

Jag längtar efter en kyrka där ordet evangelium, det glada budskapet, inte är en teologisk finess utan levande verklighet i människors liv. Jag vill ha en kyrka som inte bara öppnar dörren för alla utan där var och en möts av mänsklig värme och får erfara att en är mer än välkommen. För mig betyder det glada budskapet frihet, frihet att leva det liv var och en är skapad till, och att leva detta liv i sin fulla rikedom. I en barnslig trygghet att jag är buren i Guds skaparfamn. Att vara buren och veta det innebär också slutet på all rädsla. Jag behöver inte längre vara rädd för mig själv och därigenom också rädd för Gud. Det är bara ett liv utan rädsla som kan levas helt och vägen dit heter kärlek. Johannes skriver ”Rädsla finns inte i kärlek utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, för rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet.” (1 Joh 4:18) Eller med den engelska bibeln: ”The one who fears is not made perfect in love”. Det vill säga: den som är rädd är inte ordentligt kärleksbehandlad!

I den kyrka jag drömmer om och intensivt längtar efter möter vi inte bara Guds kärlek utan vi blir också ”kärleksbehandlade” av varandra. Det är min övertygelse att Guds kärlek fick mänsklig kropp i Jesus. På samma sätt får kärleken kropp i var och en av oss när vi möter varandra med omsorg, värme och barmhärtighet. När vi hjälper varandra till ”Guds barns frihet”.