05 aug Nyckeln till frihet. Stockholm Pride 2021
Det tal jag höll vid invigningen av Pride House, Stockholm Pride, 5 augusti 2021.
Under den absolut största delen av mitt liv har jag varit rädd. Det var en rädsla som började i tonåren och som varade i över 40 år. Rädslan bestod i att jag skulle bli avslöjad, att jag inte skulle kunna dölja min hemlighet. Men kanske var den absolut största rädslan att det faktiskt skulle vara sant. Att jag var en sån där. Så jag lade mycket energi på att hålla undan den. Bara i min fantasi vågade jag släppa fram den längtan jag känt sedan tidiga år. Vid några ytterst få tillfällen berättade jag. Med min mun sa jag att jag ville bli kvitt min längtan, men i mitt hjärta brann hoppet att någon skulle gripa in, något skulle hända så att min längtan gick i uppfyllelse. Det under jag så ivrigt hoppades på inträffade aldrig. Ingen grep in.
Det var först när jag förstod att jag var tvungen att själv möta rädslan och ta mitt eget liv i handen som något hände. Äntligen mötte jag mig själv, den som jag motat under så många år. Och rädslan försvann, min rädsla för mig själv, att se mig som den kvinna jag är och tycka om det jag såg. Jag insåg sanningen i vad en vän hade sagt till mig: Motsatsen till kärlek är inte hat, det är rädsla. På grekiska heter det fobi, ett ord vi lånat. Den rädsla jag haft för mig själv var inte min egen uppfinning, den var samma rädsla som andra i min omgivning hade för människor som jag. Jag hade bara tagit in den och applicerat den på mig själv.
Och nu skulle jag äntligen vara med på Pride. Sommaren 2012 åkte jag till Stockholm, gick till Kulturhuset och där köpte jag ett åkband som gällde hela veckan för jag skulle vara med på allt. Som ett ytterligare bevis fick jag en liten mässingstav att ha i ett snöre om halsen. Väl ute på Sergels torg upptäckte jag att den gick att skruva isär och inuti låg en hårt hoprullad pappersbiljett. När jag rullade ut den kunde jag läsa: Det är bättre att vara hatad för den man är, än älskad för den man inte är.
Jag har ofta i mina föreläsningar bett åhörarna ge sina synpunkter på vad de tycker om de orden. De flesta gör tummen upp. Precis som jag nog också gjorde där jag stod med min lapp. Det verkar så tufft och kaxigt. Men som vision är det, ni får förlåta mig, uruselt. Visionen kan aldrig vara att alla ska stå ut med att bli hatade. Det är inte bättre. Det är förfärligt. Visionen måste vara, kan inte vara något annat än att alla överallt ska få bli älskade just sådana som de är, att ingen någonsin skall behöva göra avkall på sig själv av rädsla för att inte bli älskad.
Rädslan har alltid varit frihetens största fiende. Det är människors rädsla som som gör att vi fortfarande måste påminna om det fullständigt självklara: Black lives matter. Det är rädsla som får människor att välja bort en välutbildad läkare bara för att hen har en mörk hudfärg och inte heter Johan. Det är rädsla som stått och står i vägen för jämställdhet mellan män och kvinnor. Och det är rädsla som gör att lagstiftare vill förhindra människor av samma kön att älska varandra eller leva i enlighet med sitt eget upplevda kön.
Det är rädsla som driver premiärminister Orban i Ungern att tala om HBTQ som ett gift i samhällskroppen, ett uttryck som även dyker upp i den svenska politiska debatten och får politiker att vilja förbjuda regnbågsflaggan. Det är rädsla som driver en författare och journalist att skriva en tjock bok om kön där transpersoner utmålas som kvinnokampens värsta fiende och där deras övertygelse om sin könstillhörighet beskrivs som inget annat än en känsla.
Men giftet i samhällskroppen består inte i att människor väljer att gå på tvärs mot normen, följa sin inre övertygelse, älska den de vill och leva så som de uppfattar sig själva. Giftet i samhällskroppen är den rädsla för det främmande som får mig att skylla allt på den som i olika avseenden inte lever enligt normen. Inte en enda av de fri- och rättigheter som vi ofta tar för självklara har skänkts mänskligheten som en slags gåva. De har alla varit resultatet av människors kamp, människor som inte låtit sig övermannas av rädsla. Det kommer också att krävas kamp för att behålla dem.
Men det avgörande slaget om friheten står inte i maktens korridorer, inte heller står det i diskussionstrådarna i sociala medier. Nyckeln till frihet från rädsla ligger inte i din hand eller i din mun, den ligger i ditt hjärta. Det var när transpersoner och homosexuella i Stonewall Inn bestämde sig för att inte längre vara rädda som förändringen kom. Det finns en oerhörd kraft i det att någon slutar vara rädd för sig själv, slutar överta andras fobier och bestämmer sig för att älska sig själv och äntligen leva.
Några ord till alla mina vänner därute som hoppas, kämpar och längtar. Rädslor försvinner inte bara för att man bestämmer sig för det. Och jag vore en narr om jag påstod att det inte finns orsak till att vara rädd. Vi måste om och om igen låsa upp dörren och bestämma oss för att kliva ut och leva i den frihet som är vår. Även om vi inte förmår använda den nyckeln varje dag så får den aldrig tappas bort. Det är för att påminna oss om detta som vi firar Pride. Det är också en påminnelse till alla våra vänner som går vid vår sida. Vi behöver varandra.
Det finns många som vill att vi slutar gå. Som vill, ja kräver att regnbågsflaggan inte ska hissas. De säger att det räcker med den svenska flaggan. Jag önskar att det vore så. Verkligheten är en annan. Att inte låta regnbågsflaggan vaja är att ge rum för all den rädsla, den fobi som genom historien förpestat livet för oräkneliga. Nej, vi backar inte. Vi fortsätter gå.
Ann-Christine Ruuth
