21 mar Inte en hårsmån
”Och på er är till och med hårstråna räknade. Var alltså inte rädda” Jag blev påmind om Jesus ord när Ann-Charlotte på Diatermikliniken omsorgsfullt avlägsnade hårstrån från mitt ansikte, ett efter ett. Från början lär de ha varit sisådär 40 000. Hur många som är kvar? Ingen aning, men Ann-Charlotte har nog arbete många timmar till.
Jag blev påmind igen, när jag igår läste ”Vi behöver nya namn” av NoViolet Bulawayo. ”Ja frun har rätt det kommer att bli bättre min son och Herren finns där och kommer inte att överge oss det kan han inte för han är en kärleksfull gud, sa Benens mor och gned sina händer som om hon tvättade dem, som om hon bad om ursäkt för något, som om det var kallt ute. Benens mor sa Herren som om hon kände Gud personligen, som om Gud inte var större än himlen utan en söt liten pojke med hår som är så glest att stråna går att räkna, som saknade flera knappar i sin button-downskjorta, som stammade och lekte Hitta bin Ladin med oss. Det var så det kändes när Benens mor sa Herren.”
Snart är det påsk, men innan dess måste Jesus dö. Igen. Jag minns min barndoms långfredagar. De var lååånga. Inga lekar var tillåtna, bara lugna sysselsättningar. Att spika och hamra var absolut förbjudet liksom att gå hem till lekkamrater. Pappa hade den svarta kostymen och slipsen på hela dagen som präglades av stort allvar. Gudstjänsten var en självklarhet och även kyrkan präglades av det stora allvaret med predikstol och altarring klädda i svart sorgflor.
Det som förkunnades kan sammanfattas som Guds straffdom över en syndig värld. Guds låter sin vrede drabba Jesus som döms till döden och avrättas i vårt ställe. Men är det verkligen rimligt? Och vad säger det om Gud? Det finns anledning att fråga med Rob Bell i sin bok ”Kärleken vinner”, ”Räddar Jesus oss från Gud?”
I boken ”Försoning och förvandling” diskuterar min vän professor Jesper Svartvik om förhållandet mellan vår syn på dödsstraffet och Jesus död. ”Är passionshistorien kanske till och med ett belägg för att Gud är för dödsstraff? Varför skulle annars så många kristna hävda att ”Jesus måste dö”. ….. Å andra sidan, om svaret på dödsstraff idag är ett rungande ”nej”, vad får det för konsekvenser för synen på Jesu död för två tusen år sedan? Om vi, liksom Amnesty International skriver i sina annonskampanjer, är övertygade om att dödsstraff inte är ett straff utan ett brott – varför ”måste” i så fall Jesus dö?”
Jesper Svartvik visar med stor tydlighet att ”uppfattningen att Gud kräver våld i form av ett blodigt offer för att den gudomliga vreden skall avvändas” är senare tiders tolkning. Det är inte Gud som handlar mot Jesus utan med och i honom. Det är en försoningsprocess där Gud är den som handlar i och genom det som sker.
Men alldeles för ofta har Jesus död på korset lyfts fram som ett mönster för kristet handlande där lidandet, och därmed våldet, i sig glorifierats. När Jesus talar om att ”ta sitt kors på sig” har den traditionella tolkningen varit just sådan. Så kunde vi till exempel i den psalmbok som användes fram till 1986 sjunga: ”Ju större kors, ju bättre kristen. Som guld ur degeln renat går, så ock i lidandet och bristen vår tro alltmer sin luttring får, till dess hon glad bekänna kan: Den Herren älskar agar han.”
Jag tror att det här sättet att se på lidande har haft svåra konsekvenser för många, många kristna. Vad gör det med en människas tro om budskapet är att lidandet är sänt av Gud och bara man uthärdar det så blir man en bättre kristen? Vad gör det med en människas syn på Gud och vad gör det med hennes syn på sig själv?
Jag vet i alla fall vad det har gjort i mitt liv. Det bidrog till att jag i många år levde med övertygelsen att den längtan jag bar inom mig var ett kors Gud lagt på mig. Men med Guds kraft skulle jag kunna bära det. Med hans hjälp skulle jag kunna stå emot. Det var den kyrkans tro som jag övertog och gjorde till min. Och visst har Gud burit mig! Över stock och sten har han kånkat på mig och aldrig någonsin släppt taget. Sakta lärde han mig att förstå att han inte krävde att jag gjorde våld på mig själv. Sakta lärde han mig se att Jesus död inte glorifierar lidandet men befriar mig från min rädsla när jag vet att Gud inte släpper taget ens när det är som allra mörkast. Han är min vän, min lekkamrat, den som delar allt med mig och precis som en god vän låter mig vara just så som jag är.
Det finns de som fortfarande tror att det är övertygelsen om en straffande Gud som hjälper mig att leva rätt. Själv bär jag övertygelsen att hela fastetidens och påskens budskap är det motsatta – det är bara när jag förstår att jag är älskad bortom allt förnuft som jag får kraft att älska. Eller uttryckt med Johannes: ”Vi älskar därför att han först älskade oss.”
Ingenting kan skilja oss från den kärleken, inte ens en hårsmån.
Ann-Christine Roxberg
