Hellre off-pist med Jesus än barnbacken med Berit

Hellre off-pist med Jesus än barnbacken med Berit

Bibelläraren och Oas-ledaren Berit Simonsson ondgör sig över Pridefestivalerna i en artikel i Världen Idag den 10 juni. Vi får veta att Pride representerar synd och elände. Ännu en gång skall HBTQ-personer få klart för sig hur de avviker från Guds vilja. Och jag tänkte att detta kan inte få stå oemotsagt. Ännu en gång måste det stå klart att Berit Simonssons hållning må framträda hur ”gudsenlig” som helst, men den gör människor illa. Inte minst många som innerligt vill göra Guds vilja men får höra att de är syndare för att de inte uppfyller normen bara genom att vara vad de in i märgen vet att de är skapade som. För Berit Simonsson är inte vem som helst, hon är bland många kristna en auktoritet och engageras flitigt av olika församlingar.

Så jag började skriva. Men så märkte jag hur tröttheten kom över mig. Ska detta aldrig ta slut? Hur länge måste jag och andra tala om för Berit och andra hur det är: Att Prideparader inte befolkas av extremister utan av alldeles vanliga människor som med glädje vill ge uttryck för sin åsikt att alla människor ska få vara fria att leva och vara sådana som de är skapade. Att det inte handlar om åsikter utan om människor av kött och blod, att HBT inte är en ”livsstil” eller ett tillagt beteende… Hur länge? Jag höll på att ge upp av rent illamående.

Men så såg jag att Berit använde en ovanlig liknelse. Den handlade om att åka off-pist och faran med det. Det kan nämligen utlösa en lavin. Och kristna skall, enligt liknelsen, inte frestas att åka off-pist, utanför de markerade lederna för då kan allvarliga saker hända. Att vara med på en Prideparad, är enligt Berit, ett tydligt tecken på att man lämnat den utstakade säkra nedfarten.

Skärmklipp 2015-07-25 17.12.36Då slog det mig att Jesus måste ha älskat att åka off-pist! Snö var ingen ovanlighet i det heliga landet, men vi har inga tecken på att utförsåkning var en vanlig sysselsättning. Men ändå! I sitt liv, i sin förkunnelse och i sitt sätt att möta människor begav sig Jesus verkligen utanför de markerade lederna om och om igen. Han botar på sabbaten, han äter med ”syndare”, han säger att barnen är störst i Guds rike, han talar med främmande kvinnor, han uppväcker döda. Och han påstår att Gud ÄLSKAR syndare. Exemplen kan mångfaldigas. Och den kritik han får är stenhård: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem”. Ja det står till och med att ”alla tullindrivare och syndare kom till Jesus för att lyssna till honom”. De kom till honom, dessa utanförställda, queera. Det var inte han som sökte upp dem för att tillrättavisa. När Jesus drog in i Jerusalem blev det en parad som nog skulle stå sig bra i jämförelse med dagens prideparader, i synnerhet vad gäller glädjen. Och då som nu stod försvararna av normer, av ordning och reda och såg på medan de uttalade sina fördömanden.

Och här ser jag det som för mig är den avgörande skillnaden. Somliga ser som sin uppgift att uppfostra dem som de anser leva utanför normerna. Jesus hade ett enda ärende: att låta människor möta Guds kärlek så att de förstod i hjärta och hjärna att de var älskade. Det är detta som är evangelium, det glada budskapet. Var och en som försöker lägga till något villkor för denna kärlek förkunnar något annat än evangelium. Det hjälper inte hur många bibelcitat som kläms in. Och den som känner tveksamhet på den punkten kan fråga Paulus, t ex i Galaterbrevet.

Ett enda bud gav Jesus oss: Älska! Ge som gåva vad du har fått som gåva! Och Johannes utbrister: Vi älskar därför att han först älskat oss! Vi får inte göra människor illa, varken andra eller oss själva. Men det är detta som är kärlekens ordning: Först få, sedan ge.

Att åka off-pist är inte ofarligt det har Berit rätt i. Jesus orsakade verkligen en lavin, ett kärlekens snöskred som kostade honom livet. Men att  han ändå gjorde det! Jag är stolt över en kyrka som vågar ta ut svängarna och går med i Prideparader, som vågar möta med kärlek också dem som prövar andra pister än barnbacken.

Berit påpekar att stolthet inte tillhör det som Paulus räknar upp som Andens frukter i Galaterbrevet 5. Det är sant, den första han nämner är kärlek. Men precis som Paulus vill jag säga att det finns ingenting i världen som jag är mer stolt över än att få tillhöra off-piståkaren Jesus som lärde mig vad kärlek är och gjorde mig fri.

Ann-Christine Ruuth