20 dec Här! Håll honom du!
What if God was one of us?
Just a slob like one of us
Just a stranger on the bus
Tryin’ to make his way home?
Det var 1995 som Joan Osborne skrev och sjöng in den här sången. För många var det chockerande att beskriva Gud som ”a slob like one of us”. Kanske var Joan Osborne inte medveten om det, men vad hon skrev var inget annat än en julsång. Den beskriver nämligen precis vad julen handlar om. Gud blir människa, född på det nedersta trappsteget, ”a slob like one of us”.
Gud väljer att dela våra liv från insidan, som en av oss. Han delar allt det vi längtar efter, allt det vi fruktar, allt det vi gläds åt och allt det som bedrövar oss. Men ack vad människor genom historien ansträngt sig för att göra honom anständig, höjd över vardagslivets utmaningar och oberörd av det som andra människor kämpar med. Men varje försök, varje minsta försök att göra honom mindre mänsklig i något avseende är att göra honom till något annan, någon annan än den han är. Han är till 100 procent människa som inte skiljer sig från oss mer än på en enda punkt. Han förmådde älska alla utan undantag och utan begränsningar. Det beror på var han kom ifrån. Sådan far, sådan son.
Håll honom du!
Det finns oändligt många avbildningar av hur vi trodde det såg ut i stallet när Jesus föddes. Många är vackra och det ser 
ofta så mysigt ut med alla djuren och stjärnan som lyser. Min favorit är nog Andrew Gadd´s målning ”Bus Stop Nativity”. Inte mysigt alls. Den placerar Josef, Maria och det nyfödda barnet i en busskur, mitt bland alla människor. Det är kallt och mörkt, inte skymten av någon vacker stjärna. Det snöar och paraplyerna är uppfällda. Någon står och tittar på en tidtabell, andra rusar förbi. Några tittar nyfiket in genom glaset i busskuren. Men några anar undret och faller på knä vid Jesus. Vi dras in i det som händer. Det är som om Gud låter Jesus födas rakt in i mitt eget liv, som om Maria vilket ögonblick som helst vänder sig mot mig och säger: Här! Håll honom du! Och mina händer darrar vid tanken på att jag, JAG, skulle hålla Guds egen son, världen frälsare, i mina händer. Skulle jag ens våga möta blicken från detta lilla barn? Men Gud lägger sin son inte bara i Marias famn utan i varje människas famn som vill ta emot. Och var och en av oss är värdiga att hålla detta barn av en enda anledning. Vi är människor.
Det är inte han som behöver dig
”Julen är till för att vi ska unna oss själva och andra” stod det i julreklamen för ett stort företag. Och jag hajade till. Unna, ett ord som är så till brädden fyllt av självgodhet, är för mig själva motsatsen till vad julen står för. När vi unnar oss själva eller andra något då sker ju detta med den underliggande föreställningen att vi på något sätt är värda det, att vi själva eller mottagaren har förtjänat det. Men Gud unnade inte världen sin egen son. Detta är Guds gåva som ges till oss utan varje tanke på att vi skulle vara värdiga, utan minsta förbehåll.
Ändå är den tanken stark hos många av oss att vi inte duger att ta emot gåvan. Vi bävar vid tanken på allt vi skulle ha gjort för Jesus, för hans skull, men aldrig gjorde. Kanske vi till och med försöker kompensera detta vid jul genom vår strävan att uppfylla andras önskningar. Det räcker fullkomligt att fråga andra vad de önskar sig, men vi vågar knappast nudda vid tanken på att fråga Jesus vad han önskar sig. Så uppfyllda är vi av tanken på att livet handlar om att prestera och vara en god människa. Åtminstone vid jul. Men stallet i Betlehem, Maria och det lilla barnet handlar inte om vad du eller jag är beredda att göra för Jesus. Det är inte han som behöver dig.
Det verkligt viktiga
Och det hände sig vid den tiden att det utanför stadsporten till Jeriko satt en blind och bad om pengar. Detta var, som du förstår, innan kommunalpamparna i staden förbjudit tiggeri. Han hörde en dag hur ovanligt mycket folk var i rörelse och fick veta att det berodde på att Jesus, som alla talade om, var på väg. Honom ville denne tiggare möta, men eftersom han inte ser var Jesus befinner sig så börjar han ropa, ja skrika efter Jesus. Så oförskämt av en person som många av de fina människorna i Jeriko mest betraktade som ett irriterande inslag i gatubilden. Tig, sa de. Men han var fräck nog att fortsätta med sitt ropande. Och plötsligt hör han en röst som lugnt, men tydligt, säger ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”. Och de fina människorna i Jeriko häpnade. Vem är han som till och med talar med tiggare? Och det kan väl förresten ett barn räkna ut vad den där tiggaren vill. Men Jesus måste höra honom själv säga det, höra vad som är det verkligt viktiga i den här människans liv.
Vad skulle du ha svarat? Vad är det verkligt viktiga i ditt liv? Vad är det allra, allra mest angelägna denna jul, bortom julmaten, pyntet och klapparna? Kanske är det något som du inte ens förmår formulera för dig själv, eftersom det verkar ouppnåeligt eller fyller dig med skam. Och det finns ju alltid gott om röster, både inom och utom oss själva som ropar ”tig”. Det tog mig många år innan jag förstod att Jesus verkligen ville höra, att jag med fullt förtroende kunde berätta allt för honom. Det skedde inget mirakel, inga änglar steg ner från himlen, åtminstone inte vad jag kunde se. Men det var en befrielse att veta att någon visste, någon som ville mig väl. Det blev början till en förändring. Framförallt slutade jag vara rädd, rädd för mig själv och för vad andra människor kunde ha att säga.
Hello you fool, I love you!
Att Gud blir människa, varför det sker och varför det sker så som det gör i Betlehem är ett mysterium, en hemlighet som vi aldrig kan göra anspråk på att helt förstå. Vi kan bara som herdarna se på när undret sker. Detta är Guds kärlekshandling, Guds sätt att säga till var och en av oss: ”Fattarå! Jag älskar dig! Jag unnar dig inget, nej jag öppnar hela famnen. Och jag har en enda fråga: Vad vill du att jag skall göra för dig?”
En välsignad jul önskar dig
Ann-Christine Ruuth
