07 mar Happy
Klockan är nio på kvällen när jag stiger av tåget i Kramfors. Jag är på väg till Sollefteå för en föreläsning och det har varit en lång resa från Veberöd. Vi är inte många som kliver av, bara jag och ett par personer till som snabbt försvinner längs den snötäckta perrongen som badar i ett starkt nästan organgegult strålkastarljus.
Den starka belysningen är väl tänkt att göra besökare trygga men mig ger den tvärtom en lite obehaglig känsla av att vara övervakad. Och härifrån var det visst fråga om att byta till en buss. En skylt visar att jag måste ta mig upp för en trappa till busshållplatsen. Sagt och gjort. En lång rad hållplatsskyltar dyker upp men ingen buss. Jag tar upp min telefon och kollar. Hoppsan, en och en halv timmes väntetid. Nåja, jag har ju en bok i väskan och kanske det går att få en kopp kaffe på Pressbyrån så det ska väl ordna sig.
Väntsalen ser nybyggd och inbjudande ut. Med rullväskan på släp tar jag mig dit och öppnar dörren. I entrén ligger en man på golvet och sover. Varför ligger han här? Han kunde ju gått in och fått det bekvämare inne i själva väntsalen. Jag får svaret direkt när jag tar i den inre dörren. Den är låst. Varken han eller jag har en chans att komma in och jag försöker ta in att jag nu ska vänta på bussen i en och en halv timme antingen stående här med den sovande mannen eller ute på perrongen i kylan.
Då öppnas dörren och plötsligt är vi tre i den lilla entrén. Hon är liten till växten och har en kapuschong uppdragen mot kylan, men den lämnar tillräckligt av ansiktet för att jag ska kunna se att hon har mörk hudfärg. Och jag märker till min irritation att jag omedelbart börjar dra slutsatser om hennes bakgrund. Hon måste ha kommit med samma tåg som jag och stigit av från en annan vagn. Varför såg jag inte henne på perrongen?
Hej, säger jag, ska du också med bussen till Sollefteå?
– Jo, säger hon och norrländskan blir tydlig i den enda stavelsen. Hon tar i dörren till väntsalen och gör samma dystra upptäckt som jag.
– Är det låst? säger hon klentroget.
– Jo, så är det tyvärr, säger jag och avslöjar omedelbart min småländska. Och kafeet är också stängt, jag som hoppats på en kopp kaffe. Men du, är du härifrån? Känner du till Kramfors?
– Jo det gör jag ju.
– Men visst måste det finnas någonstans där man kan slå sig ner och få något i sig? Vill du följa med så kanske jag kan få bjuda dig, säger jag samtidigt som jag märker att jag låter väldigt hurtig. Varför skulle hon följa med en främmande människa i sena kvällen?
– Nej, säger hon dröjande, så här dags är allting stängt.
Jaha, vad gör vi nu då. Men så får jag syn på den stora skylten på andra sidan spåren. ”Stads Hotellet” står det med stora lutande bokstäver. Jag hajar till inför särskrivningen och känner mig osäker på om Kramfors någonsin haft stadsrättigheter men ett stads hotell har de utan tvekan. Jag bestämmer mig för att ringa. Med telefonens hjälp är det inte svårt att hitta numret.
– Hej! Jo jag undrar har ni öppet?
Mannen som svarar informerar mig om att nej, hotellet är stängt för natten och det finns ingen i receptionen. Där gick finhotellsaspirationerna upp i rök.Men jag bestämmer mig för att inte ge upp och förklarar att här står två strandsatta personer utanför en låst vänthall och har ingenstans att ta vägen i kylan i väntan på bussen.
Det blir tyst en liten stund, men så säger han: Men du, vi gör så här. Ta er bort till hotellet. Vid ytterdörren slår ni in den här koden (jag får ett fyrsiffrigt nummer) och så tar ni trappan upp till övervåningen. Där finns en kaffemaskin och där kan ni slå er ner och vänta.
Fantastiskt! När jag nästa dag berättar om händelsen för kyrkoherden i Sollefteå har hon en kort förklaring: ”Det här är Norrland”.
– Du, vi får komma in på hotellet. Vill du följa med? frågar jag min okända reskamrat.
– Va? Får vi komma in?
Hon ser nästan lite chockad ut. Men hon har inget emot att följa med. De dubbla järnvägsspåren vid stationen ligger djupt nedgrävda så för att komma över till andra sidan måste man använda en inglasad gångbro. Vi släpar på nytt våra väskor i snön som gör att hjulen låst sig. Över på andra sidan ligger ännu en man och sover precis innanför dörren. Vi rundar honom försiktigt men han tar inte minsta notis om oss. Vi är förmodligen inte de enda som passerat honom den här kvällen. Eller andra kvällar. Mitt sällskap säger ingenting på hela vägen utom när vi kommit ut från gångbron och dörren slagit igen bakom oss.
– Ibland låser dom den här bron på natten.
Hoppsan. Då kan vi få på problem. Men där framme ligger hotellet och jag börjar bli ordentligt både kall och kaffesugen. Jag knappar in koden. Det hörs ett klick och vi kan dra upp dörren. På andra våningen går vi in i det rum som av allt att döma fungerar både som kök och matsal. Ett antal bord med plastdukar står utplacerade. Det är tomt så när som på ett par jobbare som sitter i ett hörn och slutför det som verkar vara deras kvällsmat. De tittar upp på oss men fortsätter att äta under tystnad. Efter en stund reser de sig och går och vi är ensamma. Vi hänger av oss våra ytterkläder, inspekterar kaffemaskinen och lyckas åstadkomma varsin mugg.
Så sitter vi där, hon och jag, mitt emot varandra med våra muggar på bordet. Jag har ofta sänt en tacksamhetens tanke till kaffemuggen. Den har räddat otaliga samtal när jag inte haft en aning om vad jag skulle säga. Med muggen skapar man tid, så man hinner tänka, man har något att både fästa händerna och blicken vid. Försiktigt tittar jag på henne igen och undrar hur gammal hon är. Arton? Kanske tjugo? Hon ser i alla fall väldigt ung ut, men jag har alltid haft svårt att bedöma människors ålder, och hennes tydliga afrikanska ursprung gör det inte lättare för mig. Har hon alltid bott här, kanske adopterad? Eller är det bara nyligen hon kom hit? Och hur i all sin dar hamnade hon i så fall här, i Kramfors? Jag undrar vad hon ser, när hon ser på mig? En murungu, en viting, precis som jag noterar hennes hudfärg noterar hon väl min. Kanske sitter vi just nu båda två och försöker förhålla oss till våra föreställningar om ”den andre”. Jag bestämmer mig i alla för att inte komma dragandes med standardfrågan ”och var kommer du ifrån?”
Funderar hon kanske på om jag är man eller kvinna? Vad tänker hon i så fall om mig? Och jag blir arg på mig själv. Varför måste jag alltid förutsätta att andra ser något annat än en kvinna? Och varför skulle hon vara mindre öppen än vilken annan svensk som helst?
– Du kom bestämt med samma tåg som jag?
– Jo.
– Jag såg dig inte när jag klev av. Bor du i Sollefteå?
– Nej, jag ska bara med bussen en bit. Jag bor bara lite utanför Kramfors.
Norrländskan blandas med en okänd accent. Det låter nästan dubbelt exotiskt i mina småländska öron.
Samtalet lossnar efter en stund. Om hon är tveksam till min person så visar hon det inte på minsta vis. Bit för bit berättar hon om sin bakgrund. Och jag om min, även om jag utelämnar en hel del. Det gör nog hon också. Jag säger vad jag heter och jag får veta hennes namn som jag först missuppfattar så hon får rätta mig.
– Happy. Jag heter Happy.
För en del år sedan kom hon hit från ett litet afrikanskt land tillsammans med sin mamma och en syster. I hemlandet har hon inga släktingar kvar, alla är döda eller har flytt och är utspridda i en rad olika länder. Nu bor hon inte ihop längre ihop med sin mamma. Hemförhållandena blev svåra och hon förstod att hon var tvungen att skaffa sig ett eget boende. Nu bor hon i en liten etta med kokvrå. Hon går i skolan men har en dröm, att bli undersköterska.
– Men det är så svårt, säger hon med uppgivenhet, nästan förtvivlan i rösten.
Och jag försöker ta in hur det känns att behöva lämna sitt hemland, undrar hur det kommer sig att hon hamnar i Kramfors, om hon har några vänner, hur hon klarar LIVET. Jag vill fråga, fråga, men hålls tillbaka. Vad har jag för rätt att gräva i hennes liv? Ändå verkar hon inte ha något emot att berätta. Kanske för att jag inte är någon myndighetsperson, inte kommer varken från migrationsverket, arbetsförmedlingen eller socialförvaltningen.
Hur blev det så här, jag som var inställd på att inte prata med någon, bara begrava mig i en bok tills bussen kom. Och här sitter jag nu, på Stadshotellet i Kramfors och pratar med en ung okänd kvinna från ett fjärran land. Och jag märker att jag vill inget hellre än att få veta mer om hennes livsöde, hon som förlorat sitt hemland och sitt hem. Och så förlorat det igen och alldeles för tidigt varit tvungen att leva sitt eget liv. Att om och om igen vara tvungen att ta sitt liv i handen och gå. Sannolikt tillhör hon den kategori som vår nuvarande regering vill beröva sitt permanenta uppehållstillstånd och helst förvisa ur riket innan hon klarar att bli svensk medborgare.
För ett par timmar sedan förväntade jag mig en fullkomligt meningslös väntan på en buss så att jag så snart som möjligt skulle kunna sova efter en riktigt lång tågresa. Nu sitter jag här i frukostrummet på ett helt annat hotell än det jag planerat. Ändå är det helt rätt. Det var hit jag skulle.
Men klockan rycker oss båda tillbaka till verkligheten. Vi måste ge oss av igen om vi inte skall missa sista bussen. När vi går mot den inglasade gångbron minns jag plötsligt vad hon sagt. Bron kan vara låst. Tanken att behövs tillbringa hela natten på Kramfors Stadshotell känns trots allt inte särskilt lockande. Men tack och lov är dörren olåst. Den sovande mannen i entrén sover fortfarande lika lugnt som när vi kom. Över på andra sidan får vi sällskap av honom som sov vid dörren till väntsalen. Nu har han vaknat till liv och är väldigt språksam och vi får en utläggning om något som han tycker att vi absolut måste känna till.
Bussen kommer exakt på utsatt tid och vi drar en suck av lättnad när vi kliver ombord. Jag ger henne mitt visitkort och ångrar mig i samma stund. Så otroligt pretentiöst, som om hon var en affärsbekant. Säger henne att hon gärna får höra av sig om hon har lust. Efter en liten stund stiger hon av. I mörkret ser jag hur Happy vinkar till mig från trottoarkanten och jag vinkar tafatt tillbaka. Ett ögonblick senare syns hon inte längre.
Framme i Sollefteå blir jag plötsligt osäker på vid vilken hållplats jag ska stiga av som är närmast hotellet. När jag frågar busschauffören svarar han till min häpnad utan omsvep.
– Jag kör dig dit, det är ingen större omväg.
Och jag förstår. Det är Norrland.
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.
Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
Hjalmar Gullberg
