24 okt En pappersmugg och mitt hjärta
I en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen läser jag om hur en företrädare för en för mig okänd hjälporganisation vänder sig mot att det i debatten om romska tiggare påstås att det är bättre att ge i ”koppen” än att ge till utveckling i hemlandet. Och jag undrar var i all sin dar artikelförfattaren har läst eller hört detta. Jag tycker att jag följt debatten rätt väl, men det vanligaste argumentet har väl varit att absolut inte ge till tiggarna på gatan för det är improduktivt. Medan företrädare för Stadsmissionen och Frälsningsarmen gjort sitt bästa för att jag och andra ska förstå att det inte handlar om ett antingen eller, utan om både och. Det är bra med stöd till utveckling i hemlandet men tiggaren på gatan behöver verkligen också de slantar hen kan få. Och diskussionen lär väl fortsätta. För min del brottas jag mer med en fråga av ett annat slag.
Jag minns med tydlighet missionsauktionerna som de kallades, oftast i mindre landsbygdsförsamlingar. På somliga håll lever de fortfarande kvar. Jag beundrade kvinnorna, det var alltid kvinnor, ofta äldre, som jobbat och slitit med att få ihop alster att sälja, alltifrån bakade bullar och hemystad ost till de mest fantastiska handarbeten. Och när det var dags för försäljning så gick bullarna och osten åt i rykande fart till höga priser, medan de fina handarbetena inte inbringade särskilt många kronor, i varje fall inte på långt när vad de var värda, om en betänker den skicklighet som behövts för att göra dem och den tid det tagit. Jag noterade också att arbetena oftast ropades in av hon som både betalat garnet och gjort arbetet. Förspilld kvinnokraft utbrister säkert någon som vet bättre. Men det som berörde mig var de här kvinnornas hjärtan.
I mitten på 80-talet bodde och arbetade jag och familjen på den zimbabwiska landsbygden. Jag hade hand om ett tiotal små fattiga församlingar, de flesta utan någon egen kyrka. Gudstjänsterna firades under ett träd. Det var många gånger jag slogs av dessa fattiga människors generositet. Att ta emot gäster innebar att ta fram det bästa som fanns att tillgå och även skicka med en gåva. Lars Svensson är en präst som också arbetat ett antal år på samma ställe. (Ola Salos pappa, förresten) När han en gång gjorde ett återbesök och hälsade på en familj, fick han en get! Det vållade mycket huvudbry hur han, utan att såra givarna, skulle förklara att han inte kunde ta geten med sig hem.
Efter fyra år var det dags för oss att resa tillbaka till Sverige. Det blev många tårfyllda farväl. En dag kort innan vi skulle ge oss iväg kom en grupp från en av de allra fattigaste församlingarna. De hade med sig ett kuvert som de ville lämna över. Kuvertet var fullt av kopparslantar, långt mer än de vanligtvis brukade få i kollekten om söndagarna. Och så låg där ett brev, där de hade skrivit avsikten med gåvan. Pengarna var avsedda för mat på vår resa, ”särskilt med tanke på barnen”. Jag har fortfarande svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänker på dessa människor och deras hjärtan. Vi kunde naturligtvis ha avvisat gåvan och med rätta sagt att vi hade alla möjligheter att ge våra barn mat och att de själva säkert behövde pengarna bättre. Men det hade varit att förolämpa dem och ta ifrån dem det som de betraktade som självklart: att ge.
Och det är detta jag kämpar med när jag möter tiggaren på gatan utanför ICA. Jag kämpar för att behålla min mänsklighet och inte ge efter för alla röster som så beskäftigt ropar om vad som är mest förnuftigt. Åt myndigheter och organisationer kan vi ge uppdraget att vara förnuftiga. Åt mig återstår bara att försöka vara människa, att inte förlora mitt hjärta genom att gå förbi och titta åt ett annat håll.
Nu brinner flyktingboendena. Det känns som en ytterst obehaglig upprepning av en tid som vi läst om i historieböckerna men tänkte aldrig skulle återkomma. Vem och vilka som bär ansvaret tycks polisen ännu vara okunnig om. Jimmie Åkesson har säkert inte varit med och tänt på. Men det förtjänar att påpekas att när han i en DN-intervju (11/10) uttalar att asylinvandringen borde stoppas helt så innebär det ett ansvar. Precis som de präster som i 30-talets Tyskland predikade att det var judarna som mördade Kristus och att de förföljelser de utsatts för genom historien var Guds straff.
Det talas mycket om de skenande kostnaderna för asylmottagandet och hur det hotar budgeten. Själv tror jag att det är att det är mitt hjärta snarare än min plånbok som är hotad.
