03 aug Sommaren 2010 – vägen ut
Det är sommaren 2010 och nu ska jgg äntligen
göra det som inom transvården brukar kallas ”real-life-experience”,
jag ska gå ut i offentligheten som den person jag uppfattar
mig som. Och jag ska helst också få andra att inse det.
Kanske kommer jag framförallt pröva att se om det är möjligt
att komma ut inför mig själv. Kommer jag ha rätt i min förmodan
att jag bara skulle se tokig ut? Det kräver förstås en del
förberedelser, men var ska jag börja? Jag bestämmer mig för
att börja med det viktigaste, själva huvudsaken.
118
*
”Ja ja, vi har väl nåt mer härinne som vi kan prova”, säger Eva
på sin trygga breda skånska och lämnar mig i frisörstolen. Hon
är noga med att stänga dörren efter sig. Jag är i Malmö för att
skaffa mig en ny frisyr. Vanliga frisersalonger har en öppen
möblering, ofta med stora fönster ut mot gatan. Salongen vill
ju gärna visa att man har många kunder, och kunderna har
som regel inget emot att visa att de är måna om sitt utseende.
Så är det inte i perukaffären. Här iakttas stor diskretion och
kunden tas emot i ett enskilt rum. Det är nämligen ytterst få
som vill låta andra veta att håret på huvudet inte är deras eget.
Peruker har en historia som går tillbaka till det forntida
Egypten och har periodvis varit en självklar modeaccessoar för
överklassen. Kulmen nåddes under 1700-talet men intresset
klingade av och 1805 insåg kung Gustaf IV Adolf läget att modet
svängt och lade av sin peruk. Men under 1900-talet vaknade
intresset igen och när det blev möjligt att göra peruker
av syntethår i början av 1970-talet exploderade marknaden.
Människor använder peruk av flera anledningar. Dolly Parton
framträder alltid i peruk, ofta stor och iögonfallande. Att hon
aldrig visar sig utan den, inte ens inför sina närmaste vänner är
det kanske inte så många som känner till.
Att inte ha hår på huvudet kan ibland vara ett statement,
särskilt bland män. För de flesta kvinnor är det förknippat med
skam och något som för tankarna till sjukdom och död. Men
att ha ett långt, tjockt och vackert hårsvall är för många bara
en dröm. Det gäller att ha bra gener. Jag har fått min pappas
hår. Precis som för honom har mitt hårfäste flyttat sig bakåt,
bortom räddning. Och därför sitter jag nu här i båset i peruk119
shopen. Framför mig ligger dussintalet peruker som jag provat
med stigande förfäran. Om det är sant att personligheten sitter
i håret så kunde jag med varje peruk konstatera att jag ser ut
som en fullkomlig stollemaja. Perukerna är så uppenbart inte
jag, och jag är mycket nära att ge upp hela projektet och åka
hem till Rottne igen.
”Här har jag i alla fall en som vi inte provat förut.”
Eva är tillbaka igen efter att ha letat i förrådet. Hon sätter
vant på mig den medan jag stålsätter mig mot att få ännu en
bekräftelse på hur omöjligt det här projektet är. Men så lyfter
jag blicken och tittar i spegeln. Och den jag ser – är jag. Det är
svårt att beskriva känslan, men det jag ser är som en bekräftelse
på vem jag är, den jag alltid vetat att jag är men kämpat så
hårt för att inte släppa fram. Så här skulle jag kanske sett ut om
jag också fått den kropp som stämmer överens med mitt jag.
Att få en frisyr som bekräftade mig var bara ett första steg på
en lång resa, men det var ett viktigt steg. Idag har jag levt med
peruk i över tio år. Jag tar med få undantag inte av den, bara
när jag sover och det är bara min fru som ser mig utan den.
Ibland kan jag, precis som många kvinnor, se med avundsjuka
på andras vackra hår. Men jag är oändligt glad för min peruk.
Utan den skulle jag känna mig mycket handikappad och det
skulle göra det svårt för mig att leva ett vanligt liv. Jag kan bada
och simma, jag kan köra ett svettigt spinningpass och ställa mig
i duschen med de andra kvinnorna utan att det vållar mig några
problem, jag kan till och med gå ut i stark blåst. Men tanken på
att någon skulle ta tag i mitt hår och dra av mig peruken, den är
skräckfylld. Det skulle för mig vara värre än om någon drog av
mig kläderna. Ännu har ingetdera hänt, lyckligtvis.
120
Nu har jag lyckats ordna en frisyr som jag känner mig hemma i.
Jag har också nödtorftigt lärt mig hur det går till att sminka sig
och kommit till insikten att det är betydligt billigare, och enklare,
att leva som man. Men jag äger inte ett enda damplagg och
hur ska jag nu göra? Jag överväger alternativen. Att beställa på
nätet verkar inte vara något bra alternativ. Jag har ingen aning
om vilken storlek jag ska välja. Dessutom är de grälla plaggen
som presenteras absolut inte i min smak. Kanske jag skulle
kunna blanda mig med kvinnorna på något varuhus och samla
på mig några plagg, som jag sedan drog på mig i provrummet?
Men hur skulle det se ut med en karl bland damernas provhytter?
Att be en expedit om hjälp tycker jag inte heller är något
alternativ. Alltsammans känns bara som en enda teater där jag
ska försöka låtsas vara en annan. Nog måste det väl finnas något
annat sätt? Med bultande hjärta slår jag numret.
”Välkommen till Åhléns City. Vad kan jag hjälpa till med?”
”Jo, jag har hört talas om att man kan få hjälp med att välja
kläder hos er.”
”Absolut. Vi har en särskild avdelning för personal shopping.
Ska jag koppla dig dit?”
”Ja, tack.”
Ny röst i luren.
”Ja, hallå, det är så att jag är transperson och jag behöver
hjälp att välja ut kläder.”
Det blir tyst i luren. Varför gav jag mig in på det här, tänker
jag, det kan ju bara sluta med total förnedring.
”Förlåt, är ni kvar?”
”Jag är kvar.”
Harkling. Paus.
”Det där är nog något som vi inte har varit med om förut.”
121
Jag känner hur rodnaden stiger i mitt ansikte och hur jag
börjar svettas.
”Jag vill absolut inte orsaka besvär eller genera någon.”
Det blir tyst igen. Det här kan bara sluta med att hon lägger på.
”Okej, jag ska tala med våra personal shoppers och höra om
det är någon som vill åta sig det här.”
”Så då hör ni av er i så fall?”
”Ja.”
Jag känner hur min puls gått upp under det korta samtalet
och hjärtat fullkomligt rusar. Jag grips av en stark övertygelse
att det ska nog till ett under om jag kommer att få ett samtal
därifrån. Men en sak bestämmer jag mig för när jag väl hunnit
sansa mig och pulsen gått ner. Hur det än går ska jag aldrig
mer be om ursäkt för mig själv och för den jag är.
Men undret sker. En vänlig röst ringer några dagar senare
och undrar när jag har möjlighet att komma för att träffa Marie.
Med spänd förväntan sätter jag mig på tåget till Stockholm.
*
Avdelningen för personal shopping ligger på sjätte våningen,
allra högst upp i varuhuset. Jag blir ombedd att slå mig ner
vid ett bord i något som liknar en flygplatslounge dit bara förstaklasspassagerare
har tillträde. Jag är inte ensam, vid andra
bord sitter kvinnor i par och för lågmälda samtal om färger,
längder, material. På borden ligger rikligt med modetidningar
med tjusigt klädda fotomodeller på omslagen. Jag sitter där
sminkad och med mitt hår men utan andra kvinnliga attribut,
klädd i jeans och en randig skjorta. Ännu en gång grips jag av
samma känsla av omöjlighet. Vad gör jag egentligen här? Vad
122
är det egentligen jag inbillar mig, att jag ska se ut som någon
av fotomodellerna i Damernas Värld?
Men så kommer Marie och hon har en omedelbar förmåga
att få min oro att om inte försvinna, så i alla fall lägga sig något.
”Nå, vad har du för stil?”
Stil? Jag har alltid varit intresserad av kläder, däremot sällan
av mode. När jag valt plagg har det alltid varit för att färgen,
snittet, materialet fångat mig. Aldrig för att jag förknippade
det med en viss stil, ett visst mode. Tyvärr korresponderade
min smak oftast med alltför dyra prislappar, ett förhållande
som fortfarande håller i sig. Med lite reatur har jag fått tag i
kostymer och kavajer från såväl Boss som Armani (fantastiskt
snitt) och Zegna (underbara tyger), liksom skjortor från Eton
och Stenströms. Svenska Tiger ratades när de fick för sig att sy
två snedställda knapphål på kavajslaget. Plagget skulle tala för
sig självt utan krusiduller. Inte heller Oscar Jacobson kvalade
in med sin i mitt tyckte alltför gubbiga stil på kavajerna.
Min smak var alltså ganska bestämd utan att jag egentligen
var det som brukar kallas modemedveten. Nu skulle jag berätta
vilken stil jag hade när det gällde damplagg. Hur skulle det
gå till? Jag hade ju aldrig burit ett enda sådant plagg om man
undantar misslyckade försök i mammas garderob och den där
för trånga klänningen i kostymförrådet, och mitt misslyckade
klänningsköp i Zimbabwe förstås.
I den till synes oskyldiga frågan om ”stil” ligger också en
hel föreställningsvärld inte bara om kvinnors kläder utan vad
vi menar med själva begreppet kvinnlighet. Här tumlar alla de
idéer runt som vi har om den ”riktiga” kvinnan, hur hennes
kropp ska se ut, vilka färger och former den får kläs i, hur mycket
hud som får visas. Det mesta bestämt av den manliga blick123
en. Nu skulle jag, som levt som man i ett halvsekel, omsätta
alla dessa föreställningar på mig själv, på min kropp. Tankarna
snurrade och jag kom att tänka på en krönika av Anna Mannheimer:
”Varje morgon när jag kommer ur duschen klär jag ut
mig. Till kvinna! … Oss emellan är det nämligen så att det
mesta av det som kallas kvinnlighet bara är maskerad. Både jag
och de flesta andra av mitt kön är precis som vilka dragshowartister
som helst. Det typiskt tjejiga hos oss är sådant som vi
köper för dyra pengar på parfymavdelningen. Vi rakar ben,
fluffar hår, puffar upp bröst och målar frans. Vi noppar, smörjer
och färgar och vinglar sen fram i livet på höga klackar. Och
vi använder minst lika mycket fejknaglar, lösögonfransar och
extrahår som självaste Christer Lindarw. Allt för att kunna var
en Riktig Kvinna.”
”Kanske har du en förebild?”
”Det vet jag inte. Jo, vänta, vad heter hon? Mary, kronprinsessan
i Danmark.”
Jag hade sett henne på bild flera gånger och beundrat hennes
medvetna sätt att klä sig. Men hur kunde jag jämföra mig med
henne som är ung, vacker och med ett efter vad det verkade
närmast obegränsat klädkonto. Jämförelsen blev ju närmast
löjlig. Jag kunde väl åtminstone valt någon som låg närmare
i ålder. Problemet var att jag tyckte att de flesta kvinnor i min
egen ålder inte klädde sig alls. De verkade bara ta på sig första
bästa plagg utan närmare eftertanke. Jag är ändå klar över vad
jag inte vill ha: Inga spetsar, inga rosetter, inga volanger eller
rynk. Överhuvudtaget är jag inte intresserad av något som
kunde karakteriseras som överdrivet kvinnligt.
Marie tar några mått och sedan ger hon mig i uppdrag att gå
124
och skaffa mig ett par passande skor medan hon själv ger sig ut
i varuhuset för att samla plagg att prova.
Jag går över gatan till den skoaffär jag blivit rekommenderad.
Just den här butiken visste Marie hade en mindre avdelning
med damskor i större storlekar och med ”större” avses i
det här sammanhanget storlek 42–44.
Det finns mycket att säga om kroppar och kläder, både mäns
och kvinnors. Ta det här med fötter. Den dominerande föreställningen
är att ingen riktig kvinna har större fötter än storlek
41. Hur illa den föreställningen stämmer med verkligheten
går att få besked om med en enkel Googlesökning. Filmskådespelerskor
får ofta framstå som kvinnliga föredömen vad gäller
byst- och midjemått. Men hur är det med storleken på deras
fötter? Här några exempel: Paris Hilton 43, Michelle Obama
43, Uma Thurman 44, Oprah Winfrey 44, Nicole Kidman 43,
Kate Winslet 43. Det är få män som skäms över stora fötter,
men storfotade kvinnor ska fås att skämmas genom att hänvisas
till ett särskilt hörn av butiken eller, vilket är det vanligaste,
få veta att ”nej, så stora storlekar har vi inte”.
Det här gäller för övrigt också kvinnors kläder i allmänhet.
De stora varuhusen och klädkedjorna tillhandahåller i regel
bara kläder för kvinnor upp till storlek 44, de flesta klänningar
har insvängd midja som ytterligare ska markeras med ett skärp.
Ofta hängs inte ens storlekar över 40 fram i butiken utan du
måste fråga efter dem. Den riktiga kvinnan ska vara liten och
nätt och den som inte är det ska på det här sättet påminnas om
det genom att tvingas fråga efter ett större plagg.
Hur annorlunda är det inte i den välsorterade herrbutiken.
Där har man alltid vetat att män kommer i alla möjliga stor125
lekar, både på bredden och längden och anpassat sig efter det.
”Lång och tjock? Inga problem!” I dammodetidningar kan för
övrigt modet för säsongen presenteras omväxlande som ”feminint”
eller ”maskulint”. Att herrmodet inte skulle vara något
annat än maskulint tas för självklart, även om det finns
tecken på förändring, särskilt när det gäller ungas inställning.
Jag tar ett djupt andetag när jag kommer in i skoaffären och
går sedan fram till disken där jag väntar en stund tills andra
kunder hunnit försvinna. Med så stadig röst jag kan uppbringa
samtidigt som jag försöker att få det hela att verka fullkomligt
naturligt frågar jag expediten om hon kan hjälpa mig att se ut
ett par snygga skor. ”Självklart”, svarar hon utan minsta tvekan
och jag bestämmer mig omedelbart för att tycka om henne.
En stund senare står jag utanför butiken med en skopåse.
I påsen ligger en kartong med ett par sanslöst snygga pumps
i svart mocka med taxklack och jag har gjort erfarenheten att
ett par riktigt snygga skor kan göra underverk för ens självförtroende.
Åter på Åhléns får jag vänta en god stund innan Marie är
tillbaka. Hon visar in mig i ett privat omklädningsrum stort
som en ordinär studentlägenhet och hon har inte legat på latsidan.
På en lång stång hänger klänningar, kjolar, skjortor,
tröjor, byxor och ytterplagg av alla möjliga slag som hon har
samlat ihop från varuhusets olika avdelningar. Och så börjar
provningen. Mycket ratas antingen för att storleken inte passar
eller för att plagget bara känns fel. Så drar jag på mig en stickad
blågrön klänning och ser mig i spegeln. Wow! Den sitter perfekt
och jag upptäcker att jag är snygg. Att få se mig själv på det
sättet för allra första gången är en fantastisk bekräftelse. Borta
126
är alla föreställningar om det omöjliga, att jag skulle se ut som
en clown eller ännu värre, som den där bilden jag själv målat
upp i mitt inre av en transperson. Är det så här en kvinna känner
sig? Om det har jag inte en aning. Min känsla är bara att
allt är rätt. Det här är jag.
Jag lämnar Marie och Åhléns ett par timmar senare med
händerna fulla av stora klädkassar och ett rejält minskat bankkonto.
Men vad gör det, äntligen har jag i alla fall en början till
en ordentlig garderob, men framförallt är det mina kläder, inte
något lånat. Glad i hågen tar jag tunnelbanan tillbaka till Alvik
där jag och min fru lånat en lägenhet ett par sommarveckor.
Min fru har också ett stort klädintresse och brukar alltid
stolt visa upp sina fynd för mig. När jag nu vill göra detsamma
blir det tvärstopp och hon vill absolut inte veta vad jag inhandlat.
Hon vill inte ens se påsarna så de får jag stoppa in under
extrasängen i vardagsrummet.
Jag kan i efterhand mycket väl förstå hennes reaktion. Att se
kläderna och tänka sig mig i dem blir helt enkelt för mycket.
Vad hon inte förstod var att det inte bara var mina nyinköpta
kläder hon sköt undan. Hon avvisade det som var jag och som
jag äntligen vågade bejaka, och det gjorde ont.
*
På natten ligger jag vaken, glad och pirrig och jag känner en
stark lust att äntligen få visa Ann-Christine för världen. Tyst
smyger jag ur sängen, går ut i badrummet och lägger min
make-up. Så tar jag försiktigt fram klädpåsarna, klär mig i en
snygg klänning, sätter fötterna i mina svarta pumps, öppnar
dörren försiktigt och ger mig ut i trappan. Hjälp! Klackarna
127
låter som pistolskott i tystnaden. Nu väcker jag väl hela huset.
Det är en varm sommarnatt, allting är stilla och inte en människa
syns till. Vilken missräkning, men vad kan jag egentligen
vänta mig klockan två på natten? Jag går en lång sträcka utan
att se någon alls och de tjusiga pumpsen börjar ge sig till känna
i mina värkande fötter. Men så äntligen ett par billyktor. Nu
ska ändå några få se mig i all min glans. En taxibil glider förbi
utan en enda passagerare. Besviken stapplar jag tillbaka till lägenheten
igen, klär av mig tyst och kryper ner i sängen. Den
natten blir det inte mycket sömn.
Morgonen därpå hade jag helst velat berätta för hela världen
om mitt nya liv, men inser att det inte vore särskilt förnuftigt.
Min fru vill absolut inte att någon ska få veta, men jag längtar
intensivt efter att dela det med någon annan. Det går helt
enkelt inte att hålla inne, det är som om mitt inre håller på att
sprängas. Det visar sig att min svägerska Eva också är på besök
i Stockholm. Vi hade träffats på en kvällskonsert och då chockade
henne rejält genom att hon för första gången på nästan
fyrtio år får se mig utan skägg.
Nu har jag en anledning att berätta vad mitt ändrade utseende
beror på. Vi stämmer träff på Waldemarsudde. Runtomkring
strövar sommarlediga turister i solskenet och många har
med sig picknickkorgar och sitter i gröngräset. Det är svårt att
hitta en plats där det går att tala utan att någon annan hör.
Men än sen? Vi slår oss ner i gräset bland alla andra och jag
försöker att släppa nyheten så försiktigt jag kan.
”Jo, det är så att jag är en sådan där HBTQ-person, kan du
gissa vilken?”
”Är du gay!?”
”Njae …”
128
”Då vet jag inte.”
”Det handlar mer om T, om trans alltså.”
Och så försöker jag förklara och svara på hennes frågor, eller
snarare på de frågor jag tror hon har. Eva sitter tyst och lyssnar.
Vad det kommer att innebära att jag nu berättar för henne,
en nära släkting som jag firat jul med under många år och som
alltid var med vid olika högtidligheter i familjen, har jag ingen
aning om. Jag känner bara en oändlig lättnad och iver att få
berätta, att inte längre bära på hemligheten själv. Eva tar budskapet
med stor fattning. Till slut säger hon:
”Men det är kanske så att du varit kvinna i ett tidigare liv
och att det nu blommar upp igen.”
Den föreställningen är ny. Som präst har jag klart för mig
att läran om själavandring inte hör till den kristna trons fundament.
Ändå avvisar jag inte tanken. Ja, det kanske är så. Vem
vet? Det känns hur som helst skönt att veta att hon inte bara
vet, utan också vill fortsätta vänskapen.
*
Till Johanna har jag sagt att sista gången vi ses ska hon få se
mig omklädd, som Ann-Christine, men jag har inte sagt när.
En månad efter mina upplevelser i Stockholm är det dags för
ett besök hos henne och jag bestämmer mig för att detta är
tillfället. Sara-Claes och jag har blivit goda vänner och han lovar
mig att jag ska få byta om hemma hos honom. Sagt och
gjort. När jag äntligen är färdig kör han mig till kuratorsmottagningen.
Bilen stannar och jag är på väg att kliva ut när jag
hör hans röst.
129
”Nu när du ändå gjort dig så mycket besvär kan du väl ta en
tur på stan. Jag kan hämta upp dig vid Triangeln.”
Det där är jag inte beredd på. Men jag går med på förslaget,
stiger ur bilen och Sara-Claes kör iväg. Situationen är radikalt
annorlunda än den där natten i Alvik. Här är det knappast
folktomt. Jag ser mig om men ingen verkar titta åt mitt håll.
På något vingliga ben (jag har ännu inte riktigt fått in tekniken
med de smala klackarna) går jag så för att ha mitt kuratorssamtal
och jag känner mig snygg, elegant och stolt.
Johanna undrar naturligtvis hur det känns att vara omklädd
och röra mig ute bland folk. Jag letar bland mina intryck och
faktum är att känslan av något fullkomligt självklart och naturligt
är den allra starkaste.
Efter samtalet med henne ger jag mig ut på stadspromenad.
Nu ska jag på allvar möta världen. Möllevångstorget är som
vanligt fullt av torghandlande men jag vågar mig inte ut där.
Något måste jag väl ändå ta mig för, men vad? Så kommer
jag på att det finns en utmärkt ostaffär vid torget. Varför inte
handla en bit ost? Jag öppnar dörren till butiken och upptäcker
att precis innanför ingången står tre unga flickor på rad. De
vänder sig om och tittar på mig. Modet sviktar. Men nu är det
för sent att vända. För att komma till osten måste jag passera
dem alla tre och jag märker hur de följer mig med blicken.
”Vad får det lov att vara?”
Expediten tittar vänligt på mig. Varför gick jag inte till Ica
istället? Då hade jag ju inte behövt öppna munnen och avslöja
min röst som inte alls gick ihop med klänningen. Ska jag försöka
imitera en kvinnoröst? Men hur låter en sådan. Ingen tid
för att pröva.
”En bit lagrad cheddar, tack.”
130
Utan att på minsta sätt reagera på min skrovliga röst tar expediten
fram osten och frågar hur stor bit jag vill ha. Jag får
min ost och går lättad därifrån. När jag går ut genom dörren
är de tre flickorna fortfarande kvar och jag känner deras ögon i
nacken. Så följer jag gatan ner mot Triangeln i centrala Malmö.
Trottoaren är full av folk och jag måste kryssa mig fram. Nyfiket
och lite oroligt sneglar jag till höger och vänster om jag kan
iaktta ifall någon glor på mig. Men ingen verkar överhuvudtaget
ta någon notis om mig, alla är upptagna med sitt. Kanske
har jag bara inbillat mig att flickorna i ostaffären glodde. Plötsligt
landar en spottloska en bit framför mig på trottoaren. Ett
par killar står och pratar och det är tydligen från en av dem som
loskan har kommit. Nervöst närmar jag mig. Men spottet var
nog ändå inte avsett för mig för när jag passerar verkar de inte
bry sig om mig, fullt upptagna av sitt samtal.
Vid Triangeln möts jag av Sara-Claes som har kameran med
sig och tar några bilder, de allra första på mig som Ann-Christine.
Trots en viss nervositet, min ovana att gå i klänning och en
lätt oro för att bli utskrattad känner jag mig märkligt fri, stolt
och glad. Själva idén att gå klädd som kvinna ute bland folk har
så länge känts som en omöjlighet, ännu mindre att faktiskt leva
som kvinna. Nu känner jag att det kanske inte alls är så omöjligt
som jag föreställt mig. Det här är mitt liv, det här är jag.
Utdrag ur boken ”Jag kom inte ut – jag blev mig själv”, Norstedts förlag, 2022.
