04 jun Hur det gick när kyrkoherden blev bönhörd
Foto: Lina Alriksson
Denna dag för 40 år sedan, den 4 juni 1978 prästvigdes jag i Växjö Domkyrka tillsammans med 10 män av biskop Sven Lindegård. Fyra decennier. Jag tänker då och då på hur mycket som har förändrats sedan dess. Och i det här sammanhanget tänker jag inte på mobiltelefoner och annat pjoller utan på vad det innebar att vara präst och hur kyrkan såg ut.
När jag under senare år mött unga nyblivna präster har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur mycket svårare det är att vara präst nuförtiden. När jag prästvigdes föreföll allting så självklart. Prästrollen och arbetsuppgifterna var tydligt avgränsade. Det fanns en gemensam föreställning om vad en präst var. Kanske framförallt vad en präst inte var, vilka gränser som fanns. Och prästen var en auktoritet. Att komma ut (!) som präst var, som någon har beskrivit det, förknippat med ungefär samma känsla som att för första gången sätta sig bakom ratten i en mycket snabb bil.
Allt tycktes så självklart. Det gällde inte minst gudstjänsten. Präster, även jag, har under senare år grubblat mycket över hur en gudstjänst ska utformas och prövat alla möjliga varianter. När jag blev präst var allt sådant icke-frågor. Hur gudstjänsten skulle utformas framgick av handboken i minsta detalj, med anvisningar som ”prästen vänder sig mot församlingen”, ”församlingen faller på knä eller böjer sig ned” (vid syndabekännelsen). Jo, nu har vi förvisso en ny kyrkohandbok, men med oändligt många fler alternativ än då. Och utan anvisningar om att sitta, stå eller knäböja.
Hade någon tagit upp frågan om ett könsneutralt språk, att till exempel undvika patriarkala ord och uttryck som Herre eller ”kära bröder” tror jag det hade blivit ett ärende för domkapitlet om en sådan präst verkligen kunde få tjänstgöra i Svenska kyrkan.
HBTQ var en totalt okänd förkortning. Frågor som rörde homosexualitet förekom överhuvudtaget inte. Jo vi kände till präster som ”nog” var homosexuella, något som vi andra rättrogna ansåg vara ett bevis på ett allvarligt syndigt leverne. Transpersoner var däremot ett totalt okänt fenomen, även för mig. Att jag inte ville leva som man, det visste jag ju och kände djup skuld. Att det fanns ett ord för det och att jag var långtifrån ensam, det hade jag ingen aning om. Hade jag nämnt något om detta för biskop Lindegård är det högst osannolikt om jag hade blivit prästvigd denna (även då) soliga junidag.
Fortfarande var det möjligt att bli präst och vara motståndare till kvinnliga präster, det var jag och de flesta av mina prästvigningskamrater ett tydligt bevis på. Och för de flesta av oss var ”motståndet” inte resultatet av grundliga studier av skriften utan en del av den kyrkliga kultur som vi vistades i. För min del skulle det dröja runt 20 år innan den äntligen rann av mig.
Att få vara präst har ändå varit, och är, fantastiskt. Tänk vilken förmån att få gå till jobbet och inte en enda gång känna leda. Att få möta människor i både glädje och sorg, vilket förtroende! I mitt arbete som präst har det inte varit en enda dag som varit en annan lik. Jag har haft stora förutsättningar att få forma mitt arbete, utan bestämda arbetstider. Inte alltid enkelt förstås. Jag minns mina första år som ansvarig för två små församlingar. Medarbetare hade jag inga utöver kantorn som jag bara träffade på söndagarna och vid begravningar och så kyrkvaktmästaren. Ville jag vara ledig en söndag, vilket jag hade rätt till 10 gånger om året fick jag ordna en vikarie på egen hand. Efter att utan resultat ha ringt ett dussin pensionerade präster gav jag oftast upp. Arbetet var sannerligen inte alltid lätt ibland var jag helt slut av alla gudstjänster, förrättningar och annat. För att inte tala om pastorsexpeditionen där jag skulle skriva ut personbevis, hantera in-och utflyttningar och allt sådant som nu sedan många år sköts av Skatteverket. Men trots en tuff arbetssituation var det aldrig, aldrig tråkigt. Ibland ordentligt utmanande, men alltid, eller nästan alltid, meningsfullt.
Däremot har jag nästan alltid känt mig otillräcklig. I samtalet med djupt sörjande, i mötet med frågvisa konfirmander, i predikandet där jag nästan alltid känt att jag aldrig riktigt fick sagt det jag ville eller borde ha sagt. Egentligen finns det anledning att fråga hur någon överhuvudtaget kan ta på sig uppgiften att säga något om det heliga, om det som ingen av oss vet något om, i den vedertagna betydelsen av att veta. Så varför? Därför att jag var vigd att vara präst, att jag inte gjorde detta på eget bevåg. Och att jag litade på, var tvungen att lita på, att den Gud jag talade om ändå på något förunderligt sätt kunde använda mig och mina ord. Låter det alltför fromt? Jag har inget annat sätt att uttrycka det. Utan den övertygelsen hade jag slutat vara präst för länge, länge sedan. Ibland hände också sådant som stärkte mig i den övertygelsen. Till exempel de där söndagarna när jag slet av mig alban (den där långa vita särken) i sakristian efter gudstjänsten och kände mig tillintetgjord över den i mitt tycke fullständigt värdelösa och tomma predikan jag levererat, ett totalt snömos. Då, och oftast då, kunde det hända att någon efteråt kom fram och sa ett särskilt tack för att jag hade sagt något som för den personen var till tröst, till stöd, till hjälp.
Foto: Lars Rindeskog, Kyrkans Tidning
Men ska jag svara på vad som för mig varit det mest centrala så är det nog mässan, nattvarden. Att få räcka Jesus i bröd och vin till människor har varit och är en oerhörd förmån. Kanske framförallt därför att jag vet, och alltid vetat, att i detta är prästen oväsentlig. Oavsett mina förmågor eller brister så får alla del av Jesus själv. Det fanns i den gamla, och inte längre gällande kyrkolagen från 1686 en förordning om att när prästen blev gammal och ”skälvohänter” så skulle en adjunkt förordnas att hålla kalken, bägaren, åt honom så inte vinet spilldes ut. Någon har med all rätt påpekat att det kan finnas fler skäl än ålderdom för att prästen skulle ha blivit darrhänt. Till exempel att han äntligen förstod vad det faktiskt var han höll i sina händer.
Jag är lyckligtvis fortfarande präst, även om jag inte längre har någon prästtjänst i en församling utom när jag undantagsvis rycker in och leder en gudstjänst. Men jag ser med stor tacksamhet tillbaka på alla de här åren. Och förundras över alla unga präster som kommer. Så otroligt duktiga de är! Och frimodiga. Hoppas de skall få minst lika många goda prästår som jag.
Varför blev du präst? Den frågan ställer ofta konfirmander av någon anledning. Och mitt svar är att jag inte vet. Bara att jag , utan att veta, har övertygelsen att Gud ville ha det så. Min konfirmation var av den gammaldags oändligt tråkiga sorten med mycket utantillärning av psalmer och katekes. Jag har inte några positiva minnen av den. Men jag minns, med stor tydlighet, den dag när vi konfirmander var samlade i kyrkan och satt i en av bänkarna under predikstolen i Söraby kyrka. Kyrkoherden talade allvarligt till oss. Vad han sa minns jag inte. Med ett enda undantag. ”Det är varje konfirmandprästs största glädje om någon av hans konfirmander väljer att bli präst.” Vila i frid, kära kyrkoherde Sellgren. På den punkten, åtminstone, blev du bönhörd.
Soli Dei gratia.
Ann-Christine Ruuth
