03 aug Jag är inte modig. Jag bara är.
”Åh vad modig du är!” Hur många gånger människor har sagt det till mig i olika varianter sedan jag blev mig själv kan jag inte räkna. Och jag förstår att de menar väl. De vill uttrycka sin uppskattning, sitt gillande på det sätt som ligger närmast. Och då blir det att framhålla att de tycker jag är modig. Ibland kan jag ana ett stänk av avundsjuka. ”Tänk om jag ändå var lika modig”.
Men jag är inte modig. Jag bara är. Jag har inget val. När jag äntligen insåg vem och vad jag är så fanns det inte längre något annat alternativ än att bejaka det och leva. Att inte göra det hade varit att inte leva alls.
”Det är ingen konst att vara modig när man inte är rädd” är ord som tillskrivs Tove Jansson. Jag har varit rädd nästan hela mitt liv, oändligt rädd för mitt innersta. Men när jag mötte det och insåg att det var att verkligen möta mig själv, då tog rädslan slut. Det finns mycket som det kan vara anledning att känna rädsla inför, men vi måste sluta vara rädda för oss själva, att vi inte är ”som en skulle”. Och stå emot alla de krafter som vill få oss att vara något annat för att passa in i mallen.
Så sluta kalla mig modig. Det kan vara ett försök att ge en komplimang, jag vet. Men i själva verket är det tvärtom. När jag blir kallad modig är det i själva verket ännu ett sätt att tala om hur udda jag är, hur jag avviker från mallen, från normen. Och jag behöver sannerligen inga sådana påminnelser.
Min dotter Ester stack till mig boken ”Sverige. En (o)besvarad kärlekshistoria”. I den berättar en lång rad välutbildade kvinnor som alla har det gemensamt att de kommit hit som flyktingar. Nu har de bott i Sverige i många år, men alla vittnar de om hur främlingskapet gör sig påmint på så många sätt. Att hela tiden veta att en avviker, att inte vara som de andra, de ”riktiga” svenskarna. Att lämna sitt land och komma hit som flykting var att lämna det som var välbekant, språk, kultur, allt sådant som är självklart där en vuxit upp. Och börja om igen i fullständigt okänd terräng.
Att läsa deras berättelser var att också läsa min egen. Jag har verkligen inte behövt fly från svält, förföljelse eller krig. Men när jag blev mig själv, när jag kom hem till det som är jag, innebar det också att i samma ögonblick kliva ut ur en gemenskap där ens identitet aldrig blivit ifrågasatt. Att vara transsexuell i Sverige idag innebär att hela tiden vara medveten om sitt utanförskap, att inte vara som ”de andra”. Jag sticker ut, men jag har inget val. Att orientera sig i den nya tillvaron har på många sätt varit att vandra runt i skogen utan kompass, med den ständigt obesvarade frågan hur en skall göra för att passa in, för att bli upptagen i den allmänna gemenskapen.
Charlie Lyrehed
Och då har jag ändå inte blivit utsatt för samma kränkande behandling som många transpersoner. Till exempel min vän Charlie som i media berättar hur han blev trakasserad, kränkt och utsatt för våld under en bussfärd på hemväg från Stockholm Pride. På Facebook får han många uppmuntrande ord om att ”stå på sig”, ”fortsätta kämpa”. Och de menar väl, dessa käcka påhejare. Vad de inte verkar inse är att Charlie inte har något val. Han är transman. Vad skall han annars göra? Han tar fajten, precis som alla andra transpersoner, bara genom att gå ut genom dörren. En fajt som han inte borde behöva kämpa, den fajt som alla andra slipper bara för att de inte är transpersoner.
Ingen flykting som fått asyl här ska behöva be om ursäkt för sitt utseende eller sin ofullkomliga kunskap i svenska språket eller alla de normer som vi andra tar för givet. Ingen av dem skall behöva kämpa för sin rätt att behandlas väl i detta land. Den kampen är vår, vi som har fått allt bara genom att vara födda här. På samma sätt är det inte transpersoner som skall behöva slåss för sin rätt att vara den de är. Den kampen tillhör alla. Så sluta ge Charlie uppmuntrande ord om att han skall stå upp för sin sak. Han behöver inte det. Däremot behöver han människor omkring sig som vill stå upp för honom och hans grundläggande rätt att vara den han är.
Kalla varken honom, mig, eller någon annan transperson för ”modig”. Modig kan du väl vara själv.
Ann-Christine Ruuth
