20 feb Vad som är botten i dig är botten också i andra
Kommer du ihåg Gunnar Ekelöf, poeten? Jag minns honom från antologin Dikt och tanke som vi läste i svenskan på gymnasiet. Kanske var det därför som mina blickar drogs till en understreckare i SvD (15/2) där Carl-Johan Malmberg lyfter fram Ekelöfs diktning på nytt. Det yttre skälet är en ny utgåva av hans samlade dikter.
”Jag sjunger om det enda som försonar / det enda praktiska för alla lika” skriver Ekelöf i dikten Eufori. Och Malmberg kommenterar: ”Idag, 75 år efter diktens tillkomst, utmanar orden en grundidé i det allmänna tänkandet: att det är olikheterna, etnicitet, kön, klass, historia, som bestämmer vilka vi är, inte ”det för alla lika” som Ekelöf sjunger om. Tidigare, i ”Färjesång” påstår han helt fräckt: ”Vad som är botten i dig, är botten också i andra.” Vilken författare idag skulle våga hävda detta på fullt allvar?”
Och jag hajar till. Är det verkligen så, som Malmberg påstår, att ingen litterär personlighet vågar tala eller skriva om det allmängiltiga, det som förenar alla människor? Då står det verkligen illa till.
Idag när det är skillnaderna som så ofta betonas, etnicitet, språk, hudfärg, kultur, religion, normer, finns det all anledning att på nytt lyfta fram ”det för alla lika”.
Jag minns en radioserie för många, många år sedan, kanske i början av 90-talet. En person som jag omöjligt kan komma ihåg namnet på, reste runt till olika platser i världen, iakttog och berättade. Han gav sig ut till små byar och städer dit inga turister for och beskrev med ett sällsamt öga för detaljer, hur livet tedde sig. Allt återgavs med en rätt beslöjad röst, ungefär som den som vill beskriva något men är rädd att rösten skall störa det som pågår.
Jag minns särskilt det sista programmet i serien, hur han berättade vad han såg när han kom hem till Sverige. Bussar som gick på utsatt tid fastän de bara var halvfulla. Ölen som kostade en förmögenhet. Han återgav ett samtal han hade haft med någon om hur det var i landet han själv kom från. ”Finns det fattiga hos er?” ”Jo, det finns det förstås.” ”Men hur har dom det, har de hus att bo i?” ”Jo, någonstans att bo har de.” ”Har de mat?” ”Jo, de har mat, det är nog ingen som svälter.” ”Får barnen gå i skolan?” ”Jo, alla barn måste gå i skolan i Sverige.” (Nu ser ju situationen lite annorlunda ut förstås! Min anm.) ”Har de TV?” ”Jo, TV har de nog.” ”Då är de ju inte fattiga! De är ju rika!”
När han skall sammanfatta sina intryck gör han reflektionen att det som vi kallar det mest privata, det är det mest allmängiltiga. Så oändligt mycket i våra liv delar vi med alla andra, oavsett var de lever eller vilka livsvillkor de har. Kärleken, omsorgen om barnen, gemenskapen med andra, sexlivet, oron för framtiden, glädjen när någon fyller år, sorgen när någon dör… listan kan göras lång.
Och jag minns från mina år i Zimbabwe, där vi bodde ute på landsbygden, bland de allra fattigaste, vad som hände när min yngsta dotter föddes. Hela byn kom på besök och hade med sig gåvor av alla möjliga slag. Jag frågade någon hur det kunde komma sig att vårt nyfödda barn vållade så stor uppmärksamhet. Svaret kom direkt: ”Ert barn? Det är vårt barn! Hon tillhör också oss.”
Jag tänker att vi behöver påminna oss om och om igen i mötet med den eller det som verkar så främmande att vi är människor och vi är ett. Och vi har i grunden samma behov. Det jag behöver, det som är verkligt viktigt i livet, när jag har skalat bort lyxresor, iphones, TV-apparater, tjusiga kläder och så vidare, skiljer sig inte mycket åt från behoven hos tiggaren vid ICA, eller flyktingen på asylboendet.
Men är detta så kontroversiellt att ingen ”författare idag skulle våga hävda detta på allvar?” I så fall vill jag ropa ut det från hustaken! Och, för att återvända till Dikt och tanke, citera Bengt Lidner: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, varhelst en usling finns är han min vän, min bror.”
Från en av mina döttrar fick jag en länk till en film som belyser detta på ett sätt som verkligen griper tag. Se den här filmen! Den varar en dryg timme, men har du väl satt dig, förmår du inte sluta se den! Filmen heter Human. https://www.youtube.com/watch?v=vdb4XGVTHkE
Ann-Christine Ruuth
