20 dec Stallet utan väggar

Jag minns julen 2011

Det gör min dotter Ester också, hon har beskrivit den i sin bok ”Min pappa Ann-Christine”. Det hade gått nästan ett och ett halvt år sedan jag äntligen kom ut och fann mig själv. Jag hade berättat för biskopen, för mina barn, för mina syskon, för mitt arbetslag. Men det var ännu omöjligt för mig att fullt ut leva som Ann-Christine. Så blev det jul och familjen var samlad för julmiddag och julklappsutdelning. Alla var julfinklädda. Utom jag, som fortfarande var utklädd till Åke. Alla visste, men det var på något sätt en outtalad självklarhet att allt skulle vara ”som vanligt”, särskilt när det kom till mig. Och det var väl där det brast. För mig blev det outhärdligt att behöva förställa sig inför sin egen familj. Så jag gick och klädde om till kläder som uttryckte vem jag var. Och julaftonen fortsatte till synes som förut.

Många kan säkert känna igen sig i den här situationen. ”Gemenskapsjulen” som i själva verket lätt urartar till en slags för(e)ställning där ingen är sig själv. För HBT-personer i allmänhet och transpersoner i synnerhet känns det ofta ända in i hjärtat. Man är tillsammans med personer som är ens närmaste i livet, som kanske till och med säger att de älskar en, men just den här speciella helgen vill de inte ha något som kan förstöra julglädjen. Tänk bara på vad moster Agda ska säga? Och ansvaret för att ”alla” ska må bra vilar på den som inte är som ”alla”.

Inget att tillägga

Från utställningen ”Ecce Homo” av Elisabeth Ohlson Wallin. Återges m tillstånd. Tack Elisabeth!

Julens berättelse om hur Jesus föds i Betlehem drabbar mig. Hur många gånger jag predikat över den har jag ingen aning om. Men jag minns många jular när jag i förtvivlan undrat vad jag överhuvudtaget skulle ha att säga om denna text, som många kan mer eller mindre utantill. Och på ett sätt finns det inte något att tillägga. Detta är Guds sätt att tydligt och klart visa hur hen ser på saker, och kan det sägas tydligare? I Betlehem föds min allra bästa vän som barn till fattiga föräldrar. (Att han föds av en jungfru innebar säkert att både hans mor och han själv redan från början betraktades som ”queer”) Han föds i ett stall och de första som får reda på det är den tidens allra mest utsatta, lågavlönade arbetare, herdarna.

Genom historien har kyrkor och kyrkoledare såväl som enskilda kristna ansträngt sig för att göra tröskeln hög och dörren mycket smal in till Jesus krubba. Budskapet har varit att om du skall vara med här är första förutsättningen att du INTE är dig själv. Hur skulle det se ut? Föreskrifterna, reglerna, de uttalade och de outtalade har skiftat genom  tiderna, men de har alla haft ett gemensamt: Det finns en norm för hur man skall vara, och  bara om du fyller den kan du vara riktigt säker på att få vara med. Hur kyrkorna i Sverige ställer sig till transpersoner är det fortfarande ingen som riktigt vet. Det beskedet väntar vi fortfarande på.

Men Gud har svarat alla klart och tydligt: Du hör hemma här vid krubban, hos Jesus som förväntar sig att du kommer som den du ÄR. Här vid krubban möter du den som aldrig någonsin kommer att överge dig, aldrig någonsin fördöma dig eller begära av dig att du skall vara någon annan. Låt ingen och ingenting ta ifrån dig det glada budskapet, för här, i stallet i Betlehem, kan du och jag andas ut. Här får vi vara som vi är.

Alla som kämpar, längtar och hoppas önskar jag nu en välsignad jul!

Ann-Christine Roxberg