13 dec Trans på bästa sändningstid
Jag ser sällan på TV numera. Men häromdagen bänkade jag och fästmön oss för att se ett avsnitt av en TV-serie. Drygt fem timmar senare reste vi oss efter att ha sett alla tio. En god vän hade laddat ner Transparent, en ny amerikansk (finns det några andra?) serie som fått lysande kritik.
Den handlar om en vanlig (nåja!) familj. Tre vuxna syskon får veta att deras far, som är 70+, är trans. Han är inte transvestit, eller cross-dresser, nej han har äntligen bestämt sig för att leva det liv han alltid velat leva, nämligen som kvinna. En nyckelreplik från något av de första avsnitten: ”So why do you dress up (klär ut dig) like a woman?” ”I have been dressing up all my life. This is me!”
Det som gjorde att jag älskade den här TV-serien var att äntligen framställs trans som ”vanligt”, i den meningen att det handlar om en människa med en familj som de flesta av oss på många sätt kan känna igen oss i. En familj där man fajtas med allt möjligt som tillhör livet och som nu måste ta itu med det faktum att en medlem av familjen är transsexuell. Transpersoner på film framställs ofta som antingen udda eller som lite sorgliga personer som det är synd om. Vem minns inte till exempel Björn Kjellman i Livet är en schlager, där han spelar en sjuklig och lite ömklig person som uppenbarligen är trans, utan att det sägs rent ut. Så är det inte i Transparent, där huvudpersonen i allra högsta grad kan ta hand om sig själv och har ett eget liv.
Äntligen! En vanlig transfamilj.
Jeffery Tambor som spelar huvudrollen är själv inte trans, vilket man kanske kan ifrågasätta. Men i det här fallet fungerar det faktiskt. Och man har inför inspelningen tagit god hjälp av transpersoner för att allt verkligen ska skildras så realistiskt som möjligt.
I en intervju förklarar han varför han åtog sig det här svåra uppdraget:
”There’s huge trans-phobia, there’s huge trans-prejudice, and huge trans-ignorance, including I,” said Jeffery. ”I was ignorant with a capital ’IG.’ I didn’t know. I thought I knew and I knew nothing … I was throw up nervous as we were filming this, because it is important to me. I was shaking like a leaf. Not because I wanted to get good reviews, but I wanted to do it right. Because this is important.”
Sveriges Television och radio brukar kallas Public Service, till tjänst för allmänheten. Jag längtar efter den dagen när man tar det uppdraget på allvar också när det gäller transpersoner. Sluta visa filmer och reportage där trans framställs som udda, avvikande eller uppseendeväckande. Det håller kvar föreställningar om trans som vi för länge sedan borde ha övergett. Ett steg i rätt riktning kunde vara att man köper in Transparent och visar den. På bästa sändningstid. Någon transrevolution skulle det inte bli, men ett rejält kliv i rätt riktning.
Till sist måste jag ändå nämna SvT: s Kobra. Utan er hade jag sannolikt inte känt till den här TV-serien. Tack!!!
Ann-Christine Roxberg
