22 nov Nya bröst, javisst. Men röst?
Nu till extrapris! Malmö central 21/11 2014
”Jaha, då ska vi bara ta lite personliga uppgifter.” Rösten hos telefonsupporten låter precis så käck och serviceinriktad som man förväntar sig. Jag har visserligen berättat att jag heter Ann-Christine Roxberg, men hen vill veta mer.
”Jag förstår att den här telefonen som du vill ha support på inte är din.”
Jag inser att nu är vi där igen, men försöker hålla god min.
”Jaså, hur förstår du det.”
Telefonsupporten blir plötsligt tyst. Så säger hen: ”jag vet inte”
”Du vet inte?” säger jag.
Tystnad.
”Nej.”
”Nu blev du nog generad” säger jag.
Och han erkänner:”Jo, det blev jag.”
Och plötsligt kommer hen ihåg mitt namn! ”Ok, Ann-Christine då behöver jag bara serienumret på telefonen.”
Visst kan vi le en smula åt den här konversationen. Men den är bara ett exempel på en situtation som jag och många transpersoner hamnar i otaliga gånger. Man ringer ett företag, eller blir uppringd, man presenterar sig tydligt och ordentligt med sitt namn. Men nästan undantagslöst tror personen jag talar med att jag antingen ljuger eller att de hört fel. Och jag förstår! Jag märker ju hur lätt jag själv omedelbart bestämmer mig för om det är en kvinna eller man jag talar med i telefon.
En vanlig föreställning är att rösten förändras om man får hormonbehandling. Så är det inte. (I varje fall inte för transkvinnor. Transmän får dock lite mörkare röst.) Tyvärr, tvingas man kanske tillägga. Stämbanden förblir som de är, och att förändra dem på kirurgisk väg är ett vanskligt företag. För många transpersoner (ja inte bara de förstås) är rösten oerhört viktig och mycket tid och kraft läggs ner på att få en röst som tycks bättre överensstämma med ens upplevda kön.
Själv blev jag också ordinerad talträning hos en logoped. Hon gjorde klart för mig att om jag skulle ha någon framgång var övning den viktigaste förutsättningen. Åtminstone en gång i timmen behövde jag ta en röstövning på c:a 10 minuter. Det visade sig lättare sagt än gjort. På min dåvarande arbetsplats fanns inte minsta lediga utrymme där jag kunde röstöva. Jag gick ner i källaren och övade men när höstkylan kom blev det outhärdligt. Jag prövade med toaletten men insåg att det inte var en särskilt bra idé. Sannolikt skulle folk som gick förbi tro att jag var i nöd (!) och försöka undsätta mig.
Att ha en kropp som någorlunda bekräftar ens upplevda kön är viktigt för varenda människa. För transpersoner är det dubbelt viktigt, eftersom en fötts med en kropp som är en motsägelse. Men rösten?
Självklart önskar jag många gånger att jag hade haft en ljusare, mer ”kvinnlig” röst som inte omedelbart får andra att tänka fel om vad jag är. Samtidigt är rösten en del av min personlighet. Rösten är också mitt främsta arbetsredskap eftersom jag ägnat ett helt yrkesliv åt att tala. Så för vems skull är det viktigt att ändra rösten? Är det för att få normbilden att gå ihop för folk i allmänhet? ”Kvinnor har sådana här röster, män låter så här.” Men både män och kvinnor har ju alla möjliga röster. Jag bestämde mig för att den här kvinnan, alltså jag, låter så här. Punkt.
Men det finns ett annat skäl, och kanske viktigare. Det var inte lätt för mina anhöriga att bejaka Ann-Christine. Att genomgå det som populärt kallas könsbyte i vuxen ålder innebär en rad förluster för alla inblandade. Den pappa mina barn vant sig vid finns i någon mening inte längre, den pappan kommer inte tillbaka. Något nytt, något annat har kommit istället. Märk att jag väljer att skriva ”något annat” inte ”någon annan”. Jag är ju fortfarande samma person. Men personligheten uttrycks kanske allra tydligast med rösten. Så jag tänker att mina barn och barnbarn, trots alla andra förluster, ändå skall ha kvar min röst. Möjligen är det även till tröst för andra i bekantskapskretsen.
Hela det här resonemanget handlar förstås också om könsnormer i allmänhet. Hur mycket måste transpersoner stå i överensstämmelse med normbilden för respektive kön för att bli accepterade? Att Laverne Cox (Orange Is the New Black) eller Vanessa Lopez (Big Brother) sannolikt inte har några svårigheter i det avseendet är ju inte så svårt att föreställa sig. Men alla andra transpersoner, hur långt ska de behöva gå i sina ansträngningar för att ”passera” och så tillfredsställa normsamhället?
Till sist tillbaka till personen på telefonsupporten som jag känner visst medlidande med. Jag tror det är dags för en fortbildning så att hen och alla andra som skall möta folk i telefon får klart för sig att de inte har rätt att könsbestämma en person på grund av rösten. Så undviker de att såra någon och själva slipper de bli generade!
