17 mar 14 biskopar. Och jag.
I förra veckan träffade jag biskoparna. Alla fjorton på en gång faktiskt. Elva män och tre kvinnor som var samlade till biskopsmöte i sessionssalen på Lunds stiftskansli. Det är ju alltid med en viss känsla man går att samtala med en biskop, men fjorton stycken på en gång gjorde ju det hela speciellt.
Anledningen till att jag var där, var helt enkelt att jag bjudit in mig själv. Jag skrev ett brev, där jag bland annat uttryckte mig så här:
”Jag längtar efter en kyrka och församling som på ett tydligt sätt klargör att transpersoner, precis som andra, är skapade av Gud sådana de är och omfattade av Guds ovillkorliga kärlek. Att den tystnad från kyrkan som idag möter transpersoner skulle ta slut. Det skulle tydliggöra evangeliet, inte bara för transpersoner, utan även för alla andra som ibland tvivlar på att de verkligen är välkomna. Det skulle också göra församlingen till en ”utandningsplats”, ett slags befriat område i en värld full av fördomar.”
Biskop Antje var förstås ordförande. För dagen utan kräkla och mitra.
Och de tackade ja och sa välkommen. Det gladde mig mycket. Det var sannolikt första gången i Svenska kyrkans historia som en transperson mötte biskopskollegiet. Det säger något om att det faktiskt sker en utveckling som många av oss känner glädje inför.
Jag fick 45 minuter till mitt förfogande, i en agenda som utan tvekan var till bristningsgränsen fylld med andra trängande spörsmål. Det var inte illa. Ändå rusade tiden iväg och det ”samtal” som jag hade hoppats på i mitt brev blev det inte mycket tid till. Men jag fick möjlighet att reda ut en del av allt som ryms under paraplyet ”transpersoner”, berätta om många transpersoners usla sociala situation samt redogöra för aktuell statistik.
Till exempel det faktum att 600 personer förra året fick remiss till landets sex könsidentitetsteam. Det är nästan lika många som under 50 år, 1960-2010, har fått ändrad könstillhörighet.
Biskoparna ställde en rad relevanta frågor, som till exempel om vilket stöd transsexuella får under utredningstiden, som tar flera år. Mitt svar blev ett enkelt nej, de får inget stöd alls. Under utredningstiden blir hen observerad för att det på grundval av observationerna skall kunna fastställas en diagnos eller inte. Det stöd transpersonen behöver får hen skaffa sig själv. Det är bland annat därför som den psykosociala situationen för många transpersoner är svår, eftersom många saknar en stödjande omgivning.
En annan fråga var vad kyrkan kan göra för att stödja transpersoner. Mitt svar blev att sätta fart på den HBTQ-certifiering/diplomering eller motsvarande av församlingarna som kyrkomötet uppmanat till. Mitt intryck är att det går ohyggligt långsamt även om viktiga insatser görs på en hel del håll.
Jag anser att kyrkan skall vara bäst av alla i samhället på att möta människor med respekt och kärlek. Till det behövs kunskap. Framförallt alla anställda i kyrkan som dagligen möter så många människor skall ha den kunskapen. Det kallas med ett annat ord för professionalitet.
Trekvart försvinner som sagt fort. Men jag fick ändå möjlighet att framföra det jag ville till en uppmärksamt lyssnande skara biskopar och för det känner jag mycken tacksamhet.
Ann-Christine Roxberg
